Skrota jordbrukspolitiken inför hållbart jordbruk
Vår mat är för billig. Så är det bara.
Dessutom fördelas intäkterna i matproduktionens olika skeden så ojämnt att den viktigaste parten, primärproducenten, får väldigt lite betalt, medan den som förädlar, transporterar och säljer håvar in en större vinst.
Förädlingen sker ofta långt ifrån produktionen, och alla de kostnader det innebär läggs på konsumentens räkning.
Industrialiseringen av matproduktionen har gjort att kvantitet blivit viktigare än kvalitet, att stordrift, marknadsföring och synergieffekter är långt viktigare än god mat och att vinstkraven på matindustrin är sådana att både människor och naturresurser utarmas för kortsiktigta vinster.
Så kan vi alltså inte ha det.
Ett av problemen är, naturligtvis, att EUs jordbrukspolitik dels är ett styrmedel just för en vinstmaximerande matindustri snarare än hållbar matproduktion, dels att den är en oerhört kostsam form av protektionism gentemot matproduktion i andra delar av världen.
I dag exporteras mat från Europa till tredje världen, där den kunde produceras billigare, till priser som hålls nere av våra skattefinansierade jordbruksstöd. På det sättet cementerar vi det europeiska jordbruket. Vi fastnar i en loop där vårt jordbruk måste massproducera, måste gynna stora enheter och volymer, måste producera för världsmarknaden och måste producera billigt.
Den stora oron i Europa, den handlar om huruvida det europeiska jordbruket skulle överleva överhuvud taget utan skyddande bidragssystem. Något svar finns det inte, bara en växande insikt om att dagens system både är orimligt dyrt och förhindrar utvecklingen mot ett mer hållbart jordbruk.
Det systemskifte som behövs, där man i Europa går in för ett jordbruk som lever på kvalitet och närhet snarare än bulkproduktion är absolut inte lätt. Det kräver att europeiska politiker både på statlig och överstatlig nivå helt vänder på klacken och konstaterar att man helt enkelt kommit till vägs ände med det man hållit på med de senaste 50 åren.
Det som kommer att tvinga oss dithän, både som konsumenter och samhällsmedborgare, är att det helt enkelt inte går i längden att upprätthålla ett så i grunden ologiskt system som det vi har i dag, där vi äter smaklös massproducerad mat till höga priser, samtidigt som vi dumpar världsmarknaden, utarmar jorden, degraderar jordbrukarna till bidragslyftare och dessutom betalar oss sjuka för det.
Att ta sig an EUs jordbrukspolitik är ingen smal sak, men nån måste ju göra det.
Den åländska skördemarknaden i helgen visar jordbruket från sin bästa sida, med rotfrukter, grönsaker och frukt, bär, kött och spannmål nära ursprunget och med hög kvalitet.
Det är en glansbild, en önskedröm av hur både vi som bor här och jordbrukarna tycker att det borde vara. I verkligheten handlar vi mat importerad långt bortifrån till betydligt lägre priser, och så morrar vi om bidragsbönder.
