DELA

Skolstart – början på mardrömmen?

Nu inleds den första hela veckan i skolan för alla åländska grundskolelever. Spännande och kul tycker många. Men fortfarande är skolan en mardröm för några barn. Trots alla åtgärdsprogram förekommer mobbning än i våra skolor.
På Facebook finns en grupp som heter ”Vi som gått i Strandnäs skola”. När jag gick med i den gruppen fick jag en kommentar av en gammal skolkamrat. Kamraten undrade om man ska gå med i gruppen eller fortsätta med terapin.

Upp till sex
timmar av dygnet under nästan tio månader av året under nio år ska barnen vistas i skolan. I grupp med en vuxen person som ska hinna se och höra alla barn i gruppen. En vuxen som ska göra allt för att barnen ska känna sig trygga och kunna ta åt sig det som lärs ut.

Men skolan är inte alltid en trygg plats. En undersökning i Strandnäs skola i fjol visade att eleverna känner sig otrygga när de går på wc. Rädslan att någon drar upp dörren när man sitter på wc-stolen gör att flera barn och ungdomar undviker att gå på toaletten under skoldagen. Det är ändå ett litet problem och lätt att åtgärda bara man vet om det. Det här är inte ett problem specifikt för Strandnäs skola utan återfinns säkert i alla skolor.

Men för några
barn och ungdomar blir grundskolan den värsta tiden i deras liv. När sista versen i Den blomstertid nu kommer tonat ut för nionde gången kan livet börja. Mobbare och mobbningsoffer skiljs förhoppningsvis åt.

Det finns
mycket att säga om mobbning och mycket fokus hamnar på mobbningsoffren och huruvida de återhämtar sig eller inte. Men hur är det med mobbaren? Han/hon växer också upp och blir en vuxen som ska fungera ute i samhället. Känner mobbaren ånger? Plågas mobbaren i efterskott på samma sätt som dem som blivit utsatta för mobbning?
Kanske mobbaren fortsätter mobba som vuxen? Samlar ett gäng medlöpare runt sig och fryser ut folk på arbetsplatsen, men nu med mer utstuderade knep än ett skolbarn kan tänka ut.
Eller kanske mobbaren växer upp och vill gottgöra sina handlingar och söker sig till yrken där det finns ett visst inslag av botgöring för den konverterade mobbaren?

På samma
sätt som mobbningsoffren blir ärrade för livet tror jag också att mobbaren blir. Även om skolmobbningen övergår i vuxenmobbning finns ju problemen, det som orsakar mobbningsbeteendet, hos mobbaren kvar. Och för dem som kommer till insikt finns skuldkänslorna för det man gjort där. Bor man på en liten ort kanske man ser sina ”offer” dagligen.

Det som
känns oerhört sorgligt är att det finns vuxna som tycker att skoltiden var den värsta tiden i ens liv. Och att det finns barn som just nu genomlever den värsta tiden i sitt liv. Nio år av utsatthet och känslan av att de vuxna inte kan hjälpa. Men är då skoltiden mobbarens bästa tid i livet? Det tror jag inte. Jag kan inte och vill inte tro att en mobbare lägger sig på kvällen, nöjd med dagens värv, och sover sött hela natten utan att reflektera över sina gärningar.

Mobbning
har funnits länge. Skolorna gör (förhoppningsvis) sitt bästa när mobbningen uppdagas. Det finns verksamheter som Friends och Kompisstödjare i skolorna som ger eleverna verktygen att se mobbningen.
Ändå fortsätter mobbningen.

Vad ska man då göra?
De antimobbningsplaner som jag efter mycket letande hittar på några av de åländska skolornas hemsidor visar på att man diskuterar med mobbaren och visar tydligt att man inte accepterar mobbning. Men är det dags att lägga ännu större fokus på mobbaren?
När ett beteende utkristalliseras bör man genast ta i med tunga artilleriet och hjälpa den som mobbar och hitta kärnan till mobbningsbeteendet. Om orsaken till att mobbaren mår dåligt försvinner, försvinner förhoppningsvis mobbningen och då finns det heller inget mobbningsoffer.

Nina Smeds

nina.smeds@nyan.ax