DELA
© Nya Åland

Skolan den stora utjämnaren, om man kommer ihåg det

Skolan är en av de viktigaste samhällsfrågorna som finns, och bör diskuteras med öppet sinne.
Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi skriver i fredagens tidning om den åländska skolan, om läxor, disciplin och betyg. Han menar att den åländska skolan i motsats till den svenska är bra för att den förändras långsamt, för att man håller fast vid läxor och betyg och disciplin.

Delvis har han ju rätt. Åländska skolor är bra, mycket för att det fortfarande finns goda resurser, tillräckligt med lärare och undervisningsmaterial. Våra elever kommer till största delen från en svenskspråkig bakgrund, och den homogeniteten ger generellt sett ett jämnare resultat.
Skulle vi på Åland i högre grad anta globaliseringens utmaningar skulle det vara jobbigare, inte för att man inte borde göra det, utan för att utgångspunkterna skulle variera mer.

Niklas Lampi menar att det är löjligt att anlägga ett klassperspektiv på skolan, och nånstans där kör han rejält i diket i sin analys. Läxor, menar han, är bara ett odramatiskt sätt att jobba i skolan, och alla som tycker att det finns en problematik där är avvikande vänster, från en högernorm som uppenbarligen är osynlig för Lampi.

Läxor är jättebra, om det handlar om repetition snarare än inhämtande av ny kunskap på egen hand, om det inte blir för mycket, och framför allt om förhållandena i alla hem är desamma.
Var och en som haft barn i skolan vet att en förälder som verkligen vill hjälpa sina barn med skolarbetet får sätta avsevärt med tid på det, och att det ibland dyker upp saker som man helt enkelt inte kan (ok, femmans matte kanske man borde klara).

Det kan väl inte vara en nyhet för någon att alla hem inte har de resurserna. Det kan finnas missbruk, social utslagning, skiftesarbete, ovana med studier och skola, brist på intresse, alla möjliga saker som ställer ett barn i en sämre position än andra om stödet för läxläsning inte finns i hemmet.

Detta är inte barnets fel. Det är heller inget ”lömskt kapitalistiskt påfund” som Lampi väljer att kalla det, men om man av ideologiska skäl blundar för detta faktum bidrar man till att cementera och reproducera klasskillnader som sedan bara förstärks för varje år i skolan.
Om inte annat så är det ett slöseri med resurser om skolan genom sina arbetsmetoder misslyckas med att utjämna klyftor. Den vackra tanke som grundskolan vilar på är att det ska vara kunskap för alla, fritt tillgänglig, och då är det faktiskt inte dumt att särskilt tänka på dem för vilka skolan är tuffast.

Vad gäller betygssättningen i våra skolor är också det ett tveeggat svärd. Det funkar bra för de högpresterande eleverna, som får en bekräftelse på sin framgång och kanske en morot att göra ännu bättre ifrån sig. För dem som inte har det lika lätt blir betygen ofta ytterligare en sten på bördan, en bekräftelse att man inte fixar det, inte duger och lika gärna kan ge upp.

Dessa frågor bör diskuteras utan att man brännmärker debatten med en höger-vänster-skala.
Det anstår oss inte att göra oss dummare än vi är, Niklas.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax