DELA
© Nya Åland

Skattetoppen ger avslöjande bild av hur välstånd växer

Är det någon samhällsnytta med att publicera beskattningsuppgifter varje år, eller är det bara skvaller? Precis sånt som folk ibland säger att tidningar gör bara för att sälja tidningar (en märklig sak att säga i sig, eftersom tidningar ju självklart måste säljas för att överleva).
Låt oss vara ärliga. Självklart är skvallerfaktorn en central del av publiceringen av skattetoppen. Våra listor tillfredsställer ett mycket grundläggande intresse hos människan, nyfikenheten på hur grannen har det, och hur kungarna och drottningarna i vårt samhälle lever. Det är en bra story helt enkelt, även om det börjar bli lite enahanda att ha Anders Wiklöf i toppen varje år.
Förutom detta finns två viktiga orsaker till publicering, en journalistisk och en demokratisk.

Beskattningsuppgifterna är fortfarande, till krympande del, offentliga. Det är information som är tillgänglig för allmänheten, och som genom media görs möjlig att nå. När lagstiftaren bestämt att så ska vara har man bedömt att öppenhet och genomlysning är viktigare än de eventuella inskränkningar av den personliga integriteten som det innebär.
Usla journalister vore vi om vi lät bli att lyfta fram intressanta och relevanta offentliga uppgifter till våra läsare, alldeles särskilt om vi gjorde det av någon sorts bakvänd hänsyn till folk som inte gjort något illa.

Därtill har den offentlighet beskattningsuppgifterna får en demokratiskt fostrande effekt. Man får klart för sig vilka som tjänar mest, och vilken relationen är till dem som tjänar minst. Man får se hur inkomsterna fördelas mellan lön och kapitalintäkter, och också hur mycket de som tjänar mest betalar i skatt. En lärdom så god som någon om hur progessiviteten i vårt beskattningssystem fungerar.

De uppgifter som inte längre går att få, hur stora förmögenheter de rikaste besitter är den pusselbit som saknas, och det är ju lite trist, både för skvallerfaktorn och för genomlysningen av vårt samhälle, men nån slags bild får vi.

Enkelt uttryckt, till exempel följande: de flesta som tjänar mycket pengar, är män. Många som tjänar mycket pengar heter samma sak som de som befann sig i tabelltoppen i en tidigare generation. Det händer inte jätteofta att man kommer upp i tabellen från ingenting, och man gör det så hör man till det ytterliga fåtal som på egen hand blir rika på sitt arbete.
De som är riktigt rika betalar mycket skatt, relativt sett, men det svider mycket minde för dem som har i övermått än för dem som har det knapert. De rika är viktiga för samhällsekonomin, för utan de stora skatteintäkter de bidrar med skulle det vara svårt att finansiera välfärden för dem som har mindre, men de är mycket få. Den huvudsakliga skattebördan vilar på den arbetande medelklassens axlar, inte på Wiklöfar, Lundqvistar och Erikssöner och deras arvtagare.

Ett mått på ett samhälles framgång och förmåga att fostra nya miljonärer är att det finns en social rörlighet som tillåter det, och fler mekanismer som trycker uppåt än pressar neråt. Strukturerna har vi, men när man ser på skattetoppen är det väldigt många arvprinsar och -prinsessor där.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax