Ska Åland odla mat eller bli jordbruks-Skansen?
Har det åländska jordbruket en framtid?
Man undrar. I varje fall är den inte ljus.
Det åländska jordbruket har problem.
Denna revolutionerande slutsats blir särdeles uppenbar när man läser artikeln i tisdagens Nya Åland om att EU-stödet för vall och naturåkrar ger allt mera improduktiv mark. Under det senaste året har över 400 hektar åkersmark blivit ”stödberättigad naturvårdsåker”.
Det betyder att allt mer mark och allt fler jordbrukare på Åland får stöd för att inget göra, annat än så in sina åkrar med gräs och låta dem vara.
Att jordbrukare väljer att utnyttja den möjlighet som finns är inget att tjafsa om, särskilt inte när priserna på det som kunde produceras på samma åkrar är så lågt att det är olönsamt att ens försöka.
EU:s jordbrukspolitik, som är motorn i utvecklingen, har som mål att minska livsmedelsproduktionen inom EU samt att styra matproduktionen i en riktning som gör det så billigt som möjligt att producera mat.
Ur ett alleuropeiskt perspektiv är logiken klockren, men den är icke desto mindre helt fel, och kan bli den fråga som sist och slutligen spränger unionen. Inget land vill stå utan egen matproduktion, och alla kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla något som är både känslomässigt, miljömässigt och ur nationell säkerhetssynpunkt viktigt.
Konsekvensen för Åland av den förda politiken är inte svår att förutse. Det som blir kvar här är ett slags Skansen-bönder som sår in åkrarna med något som ser fint ut och liknar det som man förr odlade på riktigt. Våra jordbrukare blir naturvårdare och statister för de turister som vill köra runt i en jordbruksidyll med öppna landskap.
Det åländska jordbruket saknar förutsättningar för den typ av stordrift som är EU-normen. Här finns inte marken, inte klimatet, inte kapitalet att satsa. Här finns småskaligt jordbruk för en lokal marknad, och det finns inte i EU-programmen.
Vad ska man alltså göra, om man som åländsk jordbrukare inte vill bli Skansen-statist och om vi som samhälle ska kunna producera och äta vår egen mat även i framtiden.
Som jag ser det finns det bara en väg att gå, och det är inte bulkvara och chipspotatis. Det är nära mat, god mat, ren mat. Det är mat som är exklusiv för Åland och bara går att få tag på här. Det är kvalitet och specialisering och en sjuhelvites marknadsföring som gör att att gastronomerna från Frankrike måste komma hit för att smaka på smöret, för att det inte går att få tag på någon annan stans.
I dag är det åländska jordbruket alltför ofta nästan rätt. Nästan bra. Nästan vad kunderna efterfrågar. Dessutom med en urusel, ja nästan icke-existerande marknadsföring av varför konsumenterna skulle satsa på det åländska, annat än av en snabbt urholkad pliktkänsla.
Kom igen, bönder! Vill ni odla gräs åt rådjuren?
Om inte, då är det dags att fundera på djupet, på bredden, på höjden på vad som är det bästa och det godaste och det finaste med åländsk mat, och sedan använda EU-pengarna för att sälja, sälja, sälja.
Vem vet, kanske en alldeles särskild blandning på viltåkrarna gör rådjuren så feta och smakrika att det är rådjuren som är nästa stora grej.
Snälla, ge oss hopp.
