Självstyrelsen utveckling är resan, inte målet
På tisdagens mycket välbesökta, pålästa och insiktsfulla seminarium om självstyrelsens framtid var det en del polletter som trillade ner, om man lyssnade på det finstilta.
Ambassadör Alec Aalto sade: ”Riket har det yttersta ansvaret för att självstyrelsen fungerar i alla lägen”. Han sa också att riksdagen även i fortsättningen vill spela en roll, och han sade att frågan om egen beskattning för Åland väcker ”omfattande dubier” hos finansministeriet, men att man trots det i Aalto-kommittén lämnat öppningar i frågan.
Lagstiftningsrådet Sten Palmgren, en verklig veteran på Ålandsfrågor, kom, likaledes diplomatiskt och diskret, med frågor vars enda möjliga svar lät förstå att:
– det blir ingen ramlag, ingen enda lista med riksbehörighet som lämnar över till ålänningarna att enligt egna överväganden ta över all annan lagstiftning när man så önskar
– det blir heller ingen egen åländsk beskattning, men det finns öppningar för avvikande momssatser
Varken Alec Aalto eller Sten Palmgren talar för hela riket eller ens för regeringen, men med den samlade erfarenhet de har kan man lugnt utgå från att de signaler som kommer mellan tummen och pekfingret anger vartåt det lutar inför det stora arbetet med en revision av självstyrelselagen.
Vad ska man alltså sträva efter, och hur? Varför finns det ett motstånd i Finland mot vissa av de åländska önskemålen, och vad vill egentligen ålänningarna?
Det sistnämnda var en fråga som tangerades från flera håll. Alec Aalto ställde den på flera sätt: Vilken rikskompetens vill man egentligen ha, och när? Varför har inga krav på specifika områden ännu ställts?
Roger Nordlund ställde den, i sin både roliga och insiktsfulla presentation av utvecklingen av den ekonomiska självstyrelsen. Han sade att åländska politiker har en pedagogisk utmaning i att förklara för ålänningarna varför man vill ändra på ett system som gjort Åland till en av de tio rikaste regionerna i Europa.
Nordlund sade också att frågan om egen beskattning, en lång historia, är som att ta ständigt nya kliv uppför en stege mot ett mål som i samma takt förflyttar sig högre upp. Han frågade varför man ska ta de där stegen, göra alla utredningarna, om man inte kommer till ett mål.
I själva berättelsen är svaret. I resan, målet. Nordlunds exposé över ålänningarnas ansträngningar i Helsingfors blev en berättelse om kunskapsöverföring, om att ständigt vässa sina argument, hålla sina fakta färska, enigheten på hemmaplan under lupp.
När Alec Aalto beskrev sin kommittés arbete var det samma berättelse, om en okunnig misstro och missunnsamhet som i kommittéarbetets ökande kunskap förbyttes i mer konstruktiva och förstående tongångar.
Under resans gång, mot Roger Nordlunds undflyende mål, mellan rapporter och utredningar och lagrevisioner, har ålänningarna ändå lyckats pressa igenom små förändringar, justeringar som gjort det självstyrda Åland ekonomiskt mycket framgångsrikt och välmående.
Lantrådet Camilla Gunell, också hon mycket stringent i debatten, satte tummen på problemet. I Finland är Åland nästan inget. Det är en del av Finland som inte ger finländska politiker någonting, inga röster, inga pengar, ingen goodwill. Ska åländska frågor drivas framåt måste argumenten vara goda, väl grundade, och marken måste ständigt beredas och gödslas med kunskap, kunskap, kunskap.
Sen går det som det brukar. Man får inte det man vill, men ibland får man det man behöver.
