DELA
© Nya Åland

Självgodhetens pris är missade chanser

Vilken självgodhet är bäst? Är det den åländska? Eller den finska? Eller rentav den finlandssvenska eller svenska eller engelska.
Frågan är fånig, jag vet. Men intressant.
Självgodheten är den viktigaste ingrediensen i den soppa som i olyckliga fall kan kan koka ihop till en nationalistisk gröt. Det är den där lite dästa övertygelsen att den egna flocken nog egentligen har bäst koll, är den mest pragmatiska och kunniga, den som vet vad det handlar om.
Nationell självgodhet står oftast i ett omvänt förhållande till den faktiska självkänslan. Ju tryggare bas, desto större utrymme för tvivel och kritik. Ju osäkrare, desto vräkigare och bredare blir självgodheten. Den är ingen vacker syn.
Den klingar ungefär lika rent som när en storbolags-vd berömmer personalens insatser, efter att han just sparkat 600 arbetstagare.

Ibland får man uppfattningen att det hos samhällsdebattörer är en avgjord brist om man saknar nationell självgodhet. Man är kantänka inte tillräckligt patriotisk. Man hejar aldrig på det egna laget. Man är bara kritisk och negativ.
Är det Åland och Finland vi pratar om så tolkas en avsaknad av åländsk självgodhet som ett övermått av finsk dito. Och vice versa.

Jag tycker att all nationell uppblåsthet och patriotism är löjlig. Finsk, svensk, åländsk. Det tycker jag av en bestämd orsak.
Självgodhet förutsätter ett resonemang man intellektuellt inte borde acceptera även om man kanske kan känna det, nämligen att människor på vissa platser är bättre än människor på andra platser. Det gör att man inte kan vara generös och resonlig.
Det som skiljer människan från andra djur är vår förmåga att abstrahera, att åtminstone korta stunder kunna skilja på den egna flockens överlevnad och och mänskligheten i stort.

Empati, solidaritet, att handla för det gemensamma bästa förutsätter förmågan att tänka, bortom omedelbar instinkt, bortom egenintresse, bortom ryggmärgsrädslan för allt man inte känner och vet allt om.
En sådan öppenhet gentemot andra kommer inte naturligt för de flesta av oss. Det är något vi måste kämpa för, både i oss själva och med andra. Ett effektivt sätt att stoppa en sådan process, att förminska sig själv intellektuellt och andligt, är att omfamna självgodheten, att alltid måla konflikter i svart och vitt, att alltid skylla på den andra parten.

Det, menar jag, anstår oss icke. Inte ålänningar, inte journalister, inte Nya Åland.
En dagstidning och en ledarsida med ambitionen att bredda och fördjupa debatten kan inte fördumma sig själv och sina läsare med tvärsäkra och självgoda utläggningar om hur alla andra dummat sig och vill oss illa, särskilt när det handlar om andra som vi inte kan påverka. Om inte vi förmår se kritiskt på vårt eget samhälle, då fördjupas inte den goda självkänslan, blott den uppblåsta självgodheten.
Och, för att nu vara riktigt tydlig; självklart förekommer enfald, självgodhet och trångsynt patriotism på annat håll, inte minst i Finland. Självklart är det frustrerande.

Men att andra gör fel betyder inte att det är rätt, eller att vi ska stryka vår egen självgodhet medhårs.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax