Sipiläs Finland – ett mer ojämlikt land
På fredag protesterar Finland mot de sparkrav som regeringen presenterar.
Resultatet av nedskärningarna blir ett mer ojämlikt land där samhällets svagare står för notan.
Samhällsfördragets kollaps ledde till hårda sparkrav och reformer som ska öka Finlands konkurrenskraft. Reformerna ska leda till att sysselsättningsgraden ökar, att de offentliga utgifterna minskas och att den finländska bytesbalansen stärks och blir positiv igen.
För att uppmå målen vill regeringen minska arbetsgivaravgifterna, minska söndagsersättning och minska antalet semesterdagar för offentligt anställda. Facken har höjt sina röster över sparkraven och går i morgon ut i en endagsstrejk för att visa sitt missnöje.
De flesta verkar vara överens om att Finland måste få en budget som inte bygger på underskott och lånade pengar men frågan är om de som nu i stor utsträckning får stå för notan är rätt grupp.
Är det rätt att be låginkomsttagare och kvinnor betala för att Finland återigen ska bli ett konkurrenskraftigt land. Är vi beredda att offra ett av Europas mest jämlika samhällen för den åtråvärda konkurrenskraften?
Regeringen säger sig ha gjort en genusanalys av förslaget och skriver att unga kvinnors sysselsättning främjas genom att arbetsgivarnas kostnader för familjeledighet utjämnas med en engångsersättning på 2 500 euro men även det luktar unket.
De branscherna som drabbas hårdast är i stor utsträckning kvinnodominerade och beroende av helg- och kvällsersättning för att lönen ska bli tillräcklig att leva på. En engångsersättning för familjeledighet kontra minskad ersättning för obekväma arbetstider låter som en dålig affär.
Juha Sipiläs regering väljer att rikta in sig på de svagare i samhället för att de är lättare att rå på. De mindre bemedlade i samhället har inte samma makt eller möjlighet att undvika beskattning genom att hota med att sluta betala.
Aggressiv skatteplanering är en stark bidragande orsak till uteblivna skatteintäkter och underskott men globaliseringens devis om rörlighet har begränsat nationer att överse med de fritt flytande tillgångarna som kan gömmas undan i till exempel Schweiz eller Luxemburg. Och det svider säkert extra mycket när nyheten om kommunikationsministern och Sipiläs partikamrat Anne Berners förflutna i skatteparadisbolag grävdes fram av journalister på Yle.
Att öka konkurrenskraften betyder nödvändigtvis inte att öka ojämlikheten men i det här fallet är riskerna för att just det ska hända stora. Att öka ojämlikheten kan dock aldrig vara bra för konkurrenskraften.
OECD presenterade så sent som förra året en rapport som visade att inkomstskillnader har kostat Finland 9 procentenheter i tillväxt, jämfört med vad läget hade varit om inkomstskillnaderna inte ökat sedan 1980-talet. OECD-rapporten menar alltså att inkomstskillnaderna snarare försämrar möjligheten för ett livskraftigt samhälle.
Vad Finland behöver just nu är någonting annat än vad regeringen föreslår.
