DELA
© Nya Åland

Sipilä valde att rädda EU framför att rädda chipsen

Statsminister Sipilä hann inte till Åland då förhandlingarna mellan EU:s regeringschefer och Turkiets premiärminister för att lösa flyktingsituationen i Grekland. Även om vissa tyckare på sociala medier här på Åland uttryckte både det ena och det andra om statsministerns beslut, är det svårt att inte hålla med om hans prioriteringar.

EU är på väg att slitas sönder av motsättningarna kring flyktingarna. Och Grekland, som redan är på randen till konkurs, är ytterst pressat av strömmen av flyktingar – runt 2 000 per dygn – och grannländernas val att stänga sina gränser för de som flyr via Grekland.

Mitt i allt detta står Turkiet, förstaland för flertalet flyktingar från Syrien som söker sig till EU. Och det är inte Turkiet sent att utnyttja.

Grundplanen var att EU ska betala runt 3 miljarder euro i stöd för Turkiet flyktingmottagning. Dessutom ska EU skicka tillbaka alla de som kommer över Medelhavet från Turkiet till Grekland för att i stället ta emot ett antal hundra tusen flyktingar direkt från Turkiet under säkra och ordnade former.

Turkiet, väl medvetet om EU:s interna splittring i frågan, valde då att vid sittande bord lägga fram hårdare krav för att gå med på en uppgörelse. Dubbelt så mycket pengar, och nya förhandlingar om medlemskap i EU.

EU-ledarna blev förstås irriterade, men det som skulle vara ett lunchmöte i förrgår mynnade natten till i går ut i en överenskommelse. Allt är inte klubbat – det ska göras nästa vecka – men grunderna är lagda och alla verkar hyfsat nöjda.

Men är detta bra? Både ja och nej. Ja, det är bra om flyktingströmmen via rangliga, farliga båtar på havet avtar och migrationen till EU-området sker på ett kontrollerat och säkert sätt.

Men nej på många andra. Dels finns det, trots att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker lovar att det testats, farhågor att asylrätten sätts ur spel. Dels att överenskommelsen bara handlar om syrier. För alla andra nationaliteter som flyr undan oroligheter eller extremister i sina hemländer stängs dörren.

För EU är det möjligen ett sätt att gjuta lite lugn i organisationen – förutsatt att man lyckas komma överens om hur flyktingarna från Turkiet ska fördelas.

Men att man nu tvingas öppna fler delar i förhandlingarna, som stått stilla ett bra tag, om ett turkiskt medlemskap är illa.

Turkiet har gång på gång bevisat att man är på en tydlig väg från demokrati och till ett auktoritärt styre. President Erdogan har vid för många tillfällen visat att han gör i princip vad som helst för att tysta oppositionen. Han har stängt ned sociala medier, åtalat och/eller fängslat kritiker. Senast i helgen visade den turkiska staten upp sitt nya tillvägagångssätt mot kritiker då man helt enkelt intog den regimkritiska, tillika landets största, dagstidning Zaman och ”gjorde” den regimvänlig.

EU sitter i en rävsax mellan påfrestningar, antidemokratiska och högerextrema strömningar i flera länder och Turkiets utpressning. Att ändamålen fick helga medlen denna gång är uppenbart – man är tvungna att göra något åt Greklands utsatta position mellan flyktingströmmen och osolidariska grannar – är tydligt.

Men att gå vidare med att släppa in den allt mer odemokratiska staten Turkiet i unionen vore att ge upp EU:s grundvalar.