DELA

Sikta mot stjärnorna

Hur kommer det sig att visionerna står som spön i backen i stadshuset, men är ruskigt sällsynta ett par hundra meter norrut, i lagtinget?
I tisdags kväll diskuterade stadsfullmäktige frågan om vad staden ska göra med Svinö holme. Innan frågan bordlades för ytterligare betänketid var buden många. Från att fortsatt låta det vara ett rekreationsområde för mariehamnarna till att bygga en ny exklusiv villastad à la Djursholm gick tankarna bland stadsfullmäktigeledamöterna.

Säkert är stadens invånare lika kluvna som fullmäktige om vad som bör ske med ön strax söder om stadskärnan. Men det är heller inte det mest intressanta med debatten.

Staden är fascinerande för den som vill analysera politik i verkligheten. För på samma möte som fullmäktige debatterade en stor samhällsbyggande fråga som Svinö holme stöttes och blöttes också frågan om hundlatriner under en längre debatt. Högt och lågt. Kort och lång sikt. Stort och smått.

Det är – och detta är inget slentrianmässigt överdrivet journalistanvändande av ordet – fantastiskt.

Frågor som berör mariehamnarna varje dag samsas med frågor som berör dem på väldigt lång sikt.

Men mest fantastiskt är att det finns visioner. Mycket visioner.

Stadshuset tronar på toppen av stadshusbacken. I botten av samma backe finns självstyrelsegården där lagting och landskapsregering huserar. Där flyger de stora visionära idéerna betydligt mer sällan. Till en del förstås för att det är en lagstiftande församling och lagar kräver eftertanke. En annan orsak sägs vara att det är ett friare politiskt liv i staden, där partigrupperna ofta splittras i sakfrågorna, än i lagtinget där partipiskan viner hårdare.

Men likväl har lagtinget ett och annat att lära av kollegorna (nåja, en hel del av ledamöterna sitter ju i båda församlingarna) i toppen av backen. För den visionära debatten – om vad Åland ska vara i framtiden snarare än i morgon eller nästa år – är viktig.

I ärlighetens namn ska sägas att det finns långsiktiga mål också i landskapspolitiken. Kommunreformen är en, miljömålen om ett hållbart och koldioxidneutralt Åland är ett annat. Men de blir aningen rumphuggna när inte den stora frågan, totalvisionen för Åland, också finns på agendan.

I dagens tidevarv råder, inte bara på Åland, konsensus om att allt ska vara paketerat och klart, finansierat ned till sista cent innan man vågar lägga fram ett förslag. Så har inte politiken fungerat alltid. Det fanns en tid, för inte allt för länge sedan, då politiker bestämde sig för vad man ville göra och satte mål. USA deklarerade att man man inom tio år skulle landa på månen och gjorde det. Forskning har fått enorma summor – utan garantier – för att bota sjukdomar.

Samhällen har byggts utifrån visioner, inte utifrån excelark och debet och kredit-beräkningar.

För att ett samhälle ska ta sig från en nivå till en annan behövs visioner. Uttrycket ”sikta mot stjärnorna och du når trädtopparna, sikta mot trädtopparna och du stannar på marken” är trots allt ett vettigt råd att hålla sig till. Därför är det befriande att höra visioner från talarstolen i stadsfullmäktige om hur supersnabba tåg kan göra det möjligt att förvandla en holme i Mariehamns utkanter till ett nytt lyxområde för folk som jobbar i Stockholm.

Utan visioner blir samhällsbygget fragmentariskt och tråkigt.

Våga sikta mot stjärnorna.