Should we switch to English? Ska vi byta till engelska?
Går det att tänka och känna lika bra på ett annat språk än sitt modersmål? Och vore det bra att aktivt arbeta för ett språkbyte till engelskan?
I Sverige har det under första delen av sommaren förts en livlig debatt om det svenska språkets ställning, framtid och förhållande till engelskan.
Man har resonerat kring behovet av språkkunskaper i framtiden, svenskans betydelse, till och med om Sverige aktivt borde byta språk och helt övergå till engelska för att stärka sin konkurrenskraft. Professor Marian Radetzki pläderar i en essä i Dagens Nyheter för en sådan utveckling, av nationalekonomiska skäl, och menar att det finns ett flertal exempel på hur till exempel stora invandrargrupper genomgått ett fullständigt språkbyte på en generation.
Olle Josephson, chef för Språkrådet i Sverige replikerar att man tänker bäst på sitt eget språk. Han skriver: ”Om det språk som är ett välutvecklat modersmål för 90 procent av befolkningen i ett land inte får användas i viktiga sammanhang, så väntar en omfattande fördumning och oerhörda sociala konflikter. Kostnaderna blir oöverskådliga.”
I ljuset av denna debatt känns den åländska språkfobin när det gäller finskan ganska provinsiell och ganska flyktig. Både svenskan och finskan är så små språk att de internationellt inte har varken plats eller framtid. Däremot är de av oerhörd och varaktig betydelse för oss som talar dem.
Till den delen har Marian Radetzki rätt att det handlar om ett ekonomiskt vägval. Konkurrensmässigt kommer det att bjudas många fördelar med att jobba på engelska, både inom forskning och utbildning och i företagsvärlden. Många större företag och en majoritet i till exempel it-branschen jobbar redan med engelskan som arbetsspråk. Det förekommer också på Åland.
Då är frågan; är det ett svek mot svenskan och ett ideologiskt beslut som kan diskuteras med känslomässiga och moraliska argument, eller är det ett praktiskt och pragmatiskt beslut som kan diskuteras i termer av ekonomisk framgång och ändamålsenlighet? Bägge funkar, men det brukar vara den senare logiken som styr.
Olle Josephson har förstås också rätt. Aldrig är man så skärpt, så nyansrik och så i fas med sig själv som när man pratar sitt modersmål. Å andra sidan är människan läraktig. Varje nytt språk man lär sig öppnar ett nytt universum och blottlägger möjligheten till förståelse av andra livsvillkor än de egna.
Med en liten blinkning till Edith Södergran, en av det svenska språkets stora poeter, kan man säga: Det anstår oss icke att göra oss dummare än vi är. Självklart ska vi växa ut ur vårt lokala sammanhang, odla vår konkurrenskraft och våra kunskaper.
Lika självklart är det av vi inte behöver och inte ska göra det till priset av en förlorad språklig identitet. Att språket förändras och att våra barnbarnsbarn kanske inte känner samma sak som vi gör är givet, men vi behöver inte aktivt gå in för att förlora något som känns viktigt.
Svenskan lever så länge den används. För varje område där den försvinner ur bruk dör språket en aning. Enligt Marian Radetzkis ekonomiska logik är det oundvikligt. Jag kan inte hjälpa att det känns som en oerhörd förflackning och utarmning av mänsklig mångfald om allt fler människor ska hamras in i samma språkliga form, och detta trots att engelskan är ett fantastiskt och rikt språk.
