Segt arbete steg för steg, tallriksmodell för reformer
Låt oss backa bandet när det gäller samhällsservice-reformen, till det som åtminstone för ett tag under och strax efter regeringsförhandlingarna stod klart: Något måste göras.
Med största pedagogiska tydlighet redogjorde bland andra Katarina Fellman på ÅSUB för de siffror och framtidsscenarier som ligger bakom brådskan.
Om inget görs kommer befolkningsutvecklingen, kostnadsutvecklingen och intäktsutvecklingen, vars kurvor rör sig åt olika håll, att göra att flera åländska kommuner tvingas till drastiska åtgärder snarare än att man får välja dem.
Detta är egentligen inget som går att ifrågasätta, om man inte vill hävda att den samlade sakkunskap vi har på Åland (och i riket) räknat helt uppåt väggarna. Dagens kommunstruktur, med dagens kvalitet på servicen, med dagens decentraliserade beslutsfattande, är inte ekonomiskt möjligt på lång sikt.
Man kan kan naturligtvis blunda för detta faktum, eller, om man vill vara en snål struts, sticka huvudet i sanden om det råkar vara bra ställt i den egna kommunen.
På lång sikt hjälper det inte. Vad man skulle önska är alltså att våra folkvalda, som för ett ögonblick efter valet tycktes fatta detta, skulle fortsätta hålla fokus på sakfrågan, det vill säga att antingen kommunstruktur eller hur man organiserar serviceproduktionen måste ändras, annars tar pengarna slut.
Nu tycks det nämligen som om vi är där igen, i den där gropen där alla partier faller isär i sina interna stridigheter, sina rivaliteter mellan partier, sina egna bästa förslag och det gammaldags hederliga fingerpekandet.
Där räknas det fel. Där är man idioter. Där kan man inte bestämma sig. Där vill man förlägga allt till Mariehamn. Där är det ingen som bryr sig om skärgården.
Tro det eller ej, bästa medborgare, och bästa, bästa politiker och partier. De flesta vill väl. De flesta gör sitt bästa. De flesta är inte kompletta idioter.
När en fråga som är så avgörande för framtiden som denna samhällsservicereform, kommunreform eller vad man nu vill kalla den, så måste det stundom komma ögonblick av klarhet, där man både i majoritet och minoritet lägger fingerpekandet åt sidan och ärligen ställer frågan:
Vad kan vi göra? Vad kan vi göra? Vad kan vi göra? Vad kan vi göra?
Det har sedan länge varit Nya Ålands mening att antalet kommuner på Åland måste bli färre. Det finns ingen ekonomisk logik, knappast ens politisk och demokratisk, i att små och ekonomiskt svaga kommuner kämpar vidare på egen hand, när man har större chanser tillsammans att även i framtiden bjuda sina medborgare tillräckligt god service.
Det är Nya Ålands mening att det i Susanne-gruppens rapport finns en vettig modell för samordning inom den sociala sektorn, inte som en kortsiktig inbesparing, men som ett sätt att rättsäkert och jämlikt trygga medborgarnas tillgång till service.
Ungefär där tar det stopp. Det finns inga andra riktigt konkreta förslag att ta ställning till. Stadsdirektör Edgar Vickströms, och får man förmoda Moderaternas initiativ att Mariehamn ska driva utvecklingen mot en enda åländsk kommun, är i detta skede inte politiskt realistisk, inte heller med en annan regeringssammansättning som skulle inkludera Liberalerna.
Jobba vidare på det som är möjligt. Det är lika tråkigt som tallriksmodellen för en jojo-bantare, men i det långt loppet det enda som funkar.
