Segrarnas historia under lupp
Hölls det ett möte på folkhögskolan den 20 augusti 1917? Och var svenskarna på väg att invadera Åland? Hundra år efter Ålandsrörelsens tillkomst dyker det upp nya frågor kring vad som hände.
Vad kan vara mer spännande, isynnerhet om det också går att få fram svar.
Det är segrarna som skriver historien. Det är deras ”rätt” att beskriva omständigheterna kring historiska skeenden, det vill säga de har tagit sig rätten. De som tänkte och tyckte annorlunda har fått nöja sig med att göra det i tysthet. Men inte i all evighet.
Mats Adamczak har sedan ett antal år forskat i självstyrelsens tillblivelse, inspirerad av att hans morfar Johannes Holmberg utgjorde opposition när Ålandsrörelsen började arbeta för anslutning till Sverige. Det var Adamczak som lyfte fram Ålandskommittén, som redan 1918 lade fram ett förslag till självstyrelse för Åland som alternativ till en anslutning till Sverige.
Ålandskommittén var ingalunda okänd bland dåtidens ledande ålänningar, men den bestod av ålänningar och personer med Ålandsanknytning, bosatta i Helsingfors och kunde därför lämnas obeaktad när ledarna för Ålandsrörelsen skrev sin historia.
Hur olika det kan se ut ännu i våra dagar får man en uppfattning om när man letar uppgifter på nätet om Ålands historia och Ålandsrörelsen. Så här skriver professorn i historia Dick Harrison:
”Senast på 1300-talet anslöts Åland till Åbo stift och kom därmed att administrativt räknas som en del av den östra riksdelen. Rättsligt sett var Åland länge självstyrande med eget landsting, men 1435 inordnades ögruppen under Norrfinne lagsaga. Både kyrkligt och världsligt uppfattades alltså Åland som en del av det område som idag räknas som Finland.”
I en osignerad Wikipediaartikel om Ålandsrörelsen kan man läsa:
”Fram till Finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809 räknades inte Åland till det som idag kallas Finland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, överläts Åland, som fram till dess hade ansetts vara en del av Svealand, [källa behövs] och Östra Norrland till Ryska imperiet. Fram till Finlands självständighet 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara ’expatrierade sverigesvenskar’”.
Viktigt? Inte i dag, men för 100 år sen spelade det stor roll för argumenteringen om man kunde säga att Åland aldrig hade varit en del av Finland. Vem tror vi på? Knappast skulle Harrison skriva det han skriver om han inte hade dokument som bevis.
Men han fanns inte då.
Det som ofta nämns är folkomröstningen, där 96 procent av den vuxna befolkningen röstade för anslutning till Sverige. Att det var en namninsamling genom dörrknackning var känt och att den metoden kan påverka resultatet, beroende på vem som knackar på.
Men senare har såväl Gyrid Högman som Adamczak visat att andelen måste ha varit långt lägre än 96 procent. Återigen segrarnas historia, även om segern inte blev en anslutning till Sverige utan en självstyrelse enligt Ålandskommitténs modell.
Och nu dyker det upp frågetecken kring mötet den 20 augusti 1917, när beslutet togs att uppvakta Sverige med en begäran om återförening. Se artikeln i gårdagens tidning med forskaren Pertti Hakala på riksarkivet. Att skrivelsen fanns och överlämnades råder det däremot ingen tvekan om.
Plus att Adamczak nu säger sig ha bevis för att Sverige diskuterade en invadering av Åland. Avslöjandet får vi vänta på i ett år, men visst är det fint att någon har tid och krafter att gräva ner sig i historien och fiska upp nya uppgifter, som tål diskussion och som kan kasta nytt ljus över händelserna för 100 år sen.
Från tidigare har vi Kenneth Gustavsson, som letat fram intressanta uppgifter kring Åland i krigstider och nu detta. Det är bara att tacka, ta emot och hoppas på mer. Närhistoria får man aldrig för mycket av.
