Se till att ägarna (vi) får all information
Är det en skillnad på offentligt och privat ägande? Vad är det för skillnad egentligen om verksamhet drivs i offentlig eller privat regi, bara jobbet blir gjort? Varför bolagiseras egentligen offentliga verksamheter?
Detta är enkla frågor. Ofta krånglas svaren till utgående från politiska ideologier, ovilja till förändring, bekvämlighet eller helt enkelt okunskap.
Ska man gå ner på basnivån, och det ska man ju, är skillnaden den att offentligt ägande ger kontroll och ansvar, vilket kan vara både bra och betungande. Verksamhet i offentlig regi betyder att det offentliga måste vara experter på en rad områden, att man bär ett stor arbetsgivaransvar, men att man inte har ett vinstansvar, bara ett resultat av arbetet och hålla kostnader-ansvar. Utmaningen är att motivera till en kvalitativt högstående men kostnadseffektiv verksamhet.
Överlåter eller säljer man verksamhet till det privata köper man tjänster, administration och kunskap. Man frånhänder sig ansvaret för den dagliga verksamheten till en privat aktör eller ett bolag, som lyder under andra regler och fungerar med en annan logik, men får (kanske) i stället en billigare eller effektivare verksamhet.
Ett privat bolag ska göra vinst. Det finns förstås bolag som rör sig i gränszonen, som ser verksamheten som målet, men i regel vill företags ägare att det ska komma in mer pengar än det går ut, och att de pengarna ska komma ägarna tillgodo. De som förespråkar privata alternativ menar att en billigare och bra verksamhet som genererar vinst och skatteintäkter är bättre än en offentlig verksamhet som inte genererar vinster, men nog skatteintäkter.
Frågan som nu sysselsätter främst politiker i Mariehamn och oss journalister som följer dem, är följderna av bolagiseringar (som görs för att effektivera arbetet och av juridiska och EU-tekniska skäl) för insyn och offentlighet i stadens bolag.
Nya Ålands granskning och tidigare erfarenhet visar att det för allmänheten och journalisterna blir avsevärt svårare att få information dels om offentlig verksamhet som bolagiseras, dels om offentlig verksamhet i privat regi.
Det är fortfarande skattebetalarnas pengar som används, men möjligheterna till genomlysning och granskning blir sämre. Där man tidigare kunnat hänvisa till offentlighetslagstiftningen för att få fram information, kan bolagens chefer och styrelser hänvisa till aktiebolagslagen som är betydligt mer restriktiv och egentligen inte byggd för annat än att skydda bolaget och aktieägarnas intressen.
Dessa aktieägare må vara vi alla, men vi får inte information annat än i andra hand, av politiker som i bästa fall är intresserade och engagerade i sämsta fall varken vet eller kan någonting.
Orsaken till att få chefer både i offentlig verksamhet och för offentliga bolag vill ge ut information är att det är jobbigt och krångligt. Man vill inte synas, inte granskas, inte hängas ut, bara göra sitt jobb.
Rent medmänskligt kan man ha all sympati för det, men det är våra pengar. Vi som bestämmer. Vi alla som betalar skatt måste få veta vad våra pengar går till, inte tvingas svänga i dörren och nöja oss med de smulor och fragment av information som bolagen väljer att ge ut.
