DELA
© Nya Åland

Satsa samma energi på fisket som på vårjakten!

Det är av största vikt att det småskaliga kustfisket försvaras.
Så skriver landskapsregeringen i ett utlåtande till jord- och skogsbruksministeriet. Det är svårt att ha mer rätt än så. Frågan är bara hur?
Strängt taget borde försvaret inte begränsas till det småskaliga kustfisket, det borde omfatta allt hållbart fiske. Men tyvärr finns det inget annat fiske att slå vakt om, nästan inget annat, åtminstone.
Det trålas inte längre strömming och vassbuk på Åland. Och laxfisket är borta till följd av drivgarnsförbudet och sälskadorna. Åland ligger mitt i Östersjön, men det betyder inte att man kan gå till butiken och köpa färsk fisk när andan faller på.

Det har på senare tid visats skräckexempel på hur världshaven töms på fisk av enorma fiskefartyg, som sopar rent där de drar fram. Senast handlade det om tonfisk i Stilla havet. En stor del av fångsten som hamnade i trålen var fiskar, som ännu inte hade blivit lekmogna. De fiskades upp innan de hade fortplantat sig en enda gång. Ett obeskrivligt slöseri med naturresurser.
Runt Åland börjar det motsatta råda. Ingen fiskar. Varken lekmogen eller underårig fisk. Det är också ett slöseri med naturresurserna.
Det finns en rad olika förklaringar till att det inte fiskas. Det skylls på EU, det skylls på sälarna och på skarvarna, det är för hårt arbete som ger för litet pengar, det finns inte fisk.
Att det mesta av laxfisket runt Åland försvann kan vi tacka EU för, det stämmer. Drivgarnen var en fara för tumlarna, som ingen hade sett i åländska vatten.
De laxar som förr fastnade i garnen åts upp av sälarna. Vad äter de i dag?
Skarven får bära ett av hundhuvudena, även om man inte säkert vet vilken skada den gör. Att den äter fisk är givet, men ingalunda enbart matfisk. Om skadorna är så omfattande som en del påstår så borde det gå att få ett positivt resultat av jakten under den tid som återstår tills den eventuellt stoppas av EU.
Att arbetet är hårt lär ingen betvivla. Å andra sidan brukar de som sysslar med fiske kalla det en livsform, vilket antyder att man inte har något emot arbetsförhållandena. Däremot kanske lusten påverkas av utkomsten. Men då måste man från konsumenthåll kontra med att fisk inte alls är så billig mat som det var för 20-30 år sedan. I den mån det finns färsk fisk så kostar den.

Och så är tillgången dålig.
Det är väl i den ändan man måste börja om det skall bli något av fisket i framtiden. Trygga tillgången.
Torsken har visat ett litet uppsving och EU planerar aningen höjda kvoter för fisket. Om det blir så får vi antagligen tacka dels de tak som har satts för fångsterna, dels att det har kommit in saltare vatten i Östersjön.
Men hur skall vi få strömming i butikerna? Vem åtar sig att förse oss med abborre och gös? Sik? Gädda?
För om det inte fiskas så kan fisken inte bara ta slut hux flux. Så mycket äter skarvarna och sälarna inte om bestånden är friska.

Politiker och jägare har lagt ner mycket energi på att dels undvika ett förbud för vårfågeljakt, dels få det upphävt åtminstone delvis. Detta trots att det gäller en ”näring” som är av försumbar betydelse för landskapet och konsumenterna.
Det skulle vara väldigt glädjande om samma energi satsades på att inte bara rädda det som återstår av fisket utan verkligen få näringen att blomma upp på nytt. Satsa på forskning, satsa på utveckling.
Som fiskeribyrån så riktigt konstaterar behövs det åtgärder som förbättrar branschens image och får näringen att framstå som både attraktiv och lönsam.
Helst inte bara framstå som, utan verkligen vara det.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax