Sanningen är krigets första offer
Behovet av information kan knappast bli större än vid motsvarande händelser. Därför blir sanningen ofta lidande och det utnyttjas av både Islamiska staten och politiska kuppmakare.
En blodig helg ligger bakom då flera hundra människor mist livet i Europa. Vad som egentligen hänt och varför det hände är fortfarande oklart förutom det krassa faktum att många personer mist livet. Vad dåden kommer att leda till återstår också att se. Tydligt är ändå att åtminstone Frankrikes president François Hollande skärpt tonen efter att landet drabbas av den tredje terror attacken inom loppet av 1,5 år. I Turkiet talar Recep Tayyip Erdoğan om ett städa ut ett virus. Vad han menar med det återstår att se men retoriken är oroväckande för både Turkiet och den övriga världen.
Terrorattentatet i Nice och misslyckade statskuppen i Turkiet har få gemensamma beröringspunkter. En av de få är ändå påminnelsen om hur sammanlänkade vi är med varandra. Vi semestrar, flyttar, jobbar och turistar i varandras länder som aldrig förr.
Därför sprider sig också nyheterna om de blodiga dåden rekordsnabbt både via etablerade mediehus, sociala medier, telefonsamtal och sms.
Också president Erdogan använde sig av sociala medier, genom att via Facetime banda in ett videomeddelande och via Twitter uppmana sina anhängare att gå ut på gatorna och visa sitt stöd för honom. Detta, trots att han själv tidigare stängt ner just Twitter.
Mitt i nyhetshetsen led också sanningen många förluster. Det ryktades om att Turkiets Erdoğan flydde landet och var på väg mot Tyskland. Finlands utrikesministerium twittrade också om explosioner och skottlossning i Ankara. Expressens garvade politiska reporter Niklas Svensson twittrade: ”FLASH: Stridsvagnar har öppnat eld vid parlamentet”. Någon källa fanns inte angiven, men på undertecknads frågan hänvisade Svensson till SVT som i sin tur hänvisade till ”ett telegram”.
Två dygn senare vet vi att många personer miste livet i samband med kuppförsöket, men hittills har inga rapporter bekräftat att det verkligen var stridsvagnar som öppnade eld utanför parlamentet. I skrivande stund verkar det ändå som om bomberna som både svenska, finländska och internationella medier rapporterade om var så kallade ljudbomber som fälldes från stridsflyg.
Eftersom kuppförsöket inleddes under kvällen var det svårt att få en överblick om bomberna verkligen fällts eller om det handlade om psykologisk krigföring. I sociala medier spekulerades det ändå vilt. Faktum är ändå att det är extremt svårt att säkerställa hur det ligger till om man inte själv är på plats eftersom väldigt många av informationskällorna på plats har en egen agenda.
Återigen visar det vikten av att det verkligen finns reportrar på plats, något som tyvärr blir allt ovanligare då etablerade nyhetsmedier drar in korrespondenttjänster.
I fallet med Nice kan man dessutom ifrågasätta om rapporteringen om det blodiga dådet är ännu en seger för terrorgruppen IS som tagit på sig ansvaret. Gruppen är känd för att vilja sprida så mycket skräck och otrygghet som möjligt. Genom att ge gruppen ännu mera synlighet befäster de sin maktposition. Det betyder inte att man inte ska rapportera om dåden utan snarare att fokus borde ligga på offren och inte på förövarna.
Ännu viktigare är att vi alla tar ansvar för vilket material vi sprider vidare. Annars finns det en risk för att vi, både vanliga medborgare och journalister, omedvetet blir soldater i ett informationskrig. Målet med desinformationen är oftast att polarisera samhället och öka på de motsättningar som redan finns. Får desinformationen fäste blir det svårare att hitta konstruktiva lösningar.
