Sänk kraven till en nära mänsklig nivå
Ständigt på topp, ständigt påläst, ständigt redo. Dessutom ständig koll på barn, hus och hem. Sådant kan ta kål på vilken stålkvinna som helst.
Det Stockholms finansborgarråd Kristina Axen Olin gjorde i måndags var rent otroligt tufft. Det må ha varit en uttänkt strategi, en olycksfallsförsäkring mot kommande avslöjanden, vad som helst, men tufft var det.
Kristina Axen Olin berättade i Dagens Nyheter om nära utbrändhet, sorgen efter modern som dog strax före valkampanjen, stress, omänskliga krav, tabletter och alkohol.
Alla tidigare gånger en politiker trätt fram och berättat om sina personliga problem har det varit antingen efter genomgången och avklarad kris eller efter ett pinsamt avslöjande som tvingat fram en brutal uppriktighet. Den manövern gjorde Gudrun Schyman till en skön konst, och vann stor respekt för det.
Den bild Kristina Axen Olin tecknar av sitt arbetsliv och sin brist på privatliv är fullkomligt omänsklig. Även om det är ett liv som de flesta politiker på hög nivå och med höga ambitioner tar på sig frivilligt, så säger det ändå något i grunden osmickrande om samhället att kraven på en ledare är så höga att det inte finns utrymme för sorg och svaghet, för vila eller återhämtning.
Det är möjligt att kraven på politiska ledare var lika stort förut, men det privata utrymmet var större, det dit inga media och ingen offentlighet fick tillträde. Den ökade öppenheten och debattdemokratiseringen i samhället (i sig en god sak) har också lett till att precis allt nagelfars med rätt smutsiga händer. Det finns alltid någon redo att sticka kniven i minsta lilla blotta.
Den stora skillnaden finns dock på ett annat och egentligen häpnadsväckande plan. En modern kvinna som Kristina Axen Olin, med gott om pengar, ett viktigt jobb och stor press på sig, anser sig fortfarande tvungen att ta ansvar för marktjänsten hemma. Hon för sina skjortor till ett tvätteri först när hon gått på knäna så länge att benpiporna sticker ut.
Så var det inte förr. Stora ledare med den där speciella förmågan att engagera, entusiasmera, ha visioner och greppa helheter har haft fullständig markservice hemma. De har inte behövt bekymra sig för dagishämtningar och fiskpinnar och morgondagens kläder.
Det skedde på någon annans bekostnad, naturligtvis, men det gjorde att dessa (i huvudsak) män höll ihop och klarade sina viktiga uppdrag utan att gå i bitar.
Varför är det alltså så att dagens kvinnor (och delvis män) i ledande positioner tror sig vara tvungna och kapabla att uppfylla både en komplett kvinnoroll och en komplett mansroll för att duga? Det här är ju intelligenta människor med både genuskunskap och jämställdhetspolicy i bagaget.
Svaret är enkelt. Det är inte bara kraven på ledarskap och arbetsliv som skruvats upp. Kraven på vad en anständig människa ska vara och göra är också höga. God mor, attraktiv partner, smal och snygg, välklädd, hyfsat beläst och utbildad. Vi kan säga hur många gånger vi vill att vi är medvetna om att kraven är orimliga, men det är en helt annan sak än att frigöra sig från dem, att verkligen släppa taget och vara dålig på något, någon gång. Och utan att få dåligt samvete.
Försök, och se om ni kan, duktiga flickor och pojkar.
Respekt, Kristina.
