DELA
© Nya Åland

Sången måste ljuda fritt

Nu när det svenska språket pressas allt mer i riket kan man förstå viljan att försöka ringa in den svenska identiteten på något sätt, att ge den någon form av innehåll och konturer. Speciellt frestande blir det, förståeligt nog, när det handlar om en identitet som till skillnad från den åländska inte kan luta sig mot en geografisk avgränsning.

Ett halvfärskt exempel på detta är musikvideon ”Vår tid, vårt land” som lanserades i samband med valet i våras, ett beställningsverk av Svenska Finlands folkting. Enligt beställaren är poplåten ”ett inlägg i den i vårt tycke mycket märkliga samhällsdiskussionen som pågår i vårt land”. Att samarbeta med artister och musikproducenter är något som är helt nytt på agendan, skriver folktinget på sin hemsida, men något man kommer att fortsätta med. Folktingets uppgift är ”att bevaka den svenskspråkiga befolkningens kulturella och samhälleliga intressen, samt att sprida information om det svenska språket och kulturen i Finland”.

Att artister sjunger tillsammans i ett beställningsverk, eller att politiken stöder kulturella intressen behöver i sig inte innebära ett problem. Någonstans måste pengarna komma ifrån. Helgens stora sångfest, som samlade drygt 3.000 personer (varav 230 ålänningar) i Åbo, kunde vara ett annat exempel på detta. Sångfestens festtalare var kulturminister Stefan Wallin och förre statsministern Paavo Lipponen. I sitt tal kallade Lipponen sångfesten för ett levande exempel på svenskhetens vitalitet i Finland, och säger sig vara oroad över den senaste tidens populistiska, rent av högerextremistiska attacker mot det svenska. Han påpekade att den finlandssvenska kulturen dock har den särskilda karaktären att kunna ordna ”trevliga tillställningar med humor och stil, vare sig det är fråga om musik eller sport eller andra typer av evenemang”.

En levande svensk kultur i Finland kräver, trots det pressade läget, att man fortsätter att sjunga och skriva låtar utan att tänka på nationsgränser. Och framför allt, att man tillåter sig att tänka stort trots att man är liten. Nu om någonsin skulle det alltså vara viktigt att politikerna minns att det ”vi” som sjunger tillsammans av spontanitet, på sångfester eller i garage, inte nödvändigtvis är samma ”vi” som står på politikernas agenda.
I värsta fall går det som i ovannämnda poplåt, där refrängen löd: ”Vår tid, vårt land. Det var här där jag föddes, det var här jag fick mitt namn”. Det är svårt att tänka sig att de som sjunger tillsammans i kör, repar tillsammans i garage eller tränar för gymnastikfester bryr sig särskilt mycket om varifrån man fått sitt namn. Det är också svårt att tro att det är sådana förutsättningar som skapar stora evenemang ”med humor och stil”.

Låt oss därför hoppas att denna ängsliga form av institutionaliserat kulturskapande på fastlandet är ett undantag.
Låt oss också hoppas att de åländska politikerna och bidragsgivarna förstår vikten av att hålla tassarna borta från den identitetsskapande kulturens innehåll, om detta innehåll ska hållas levande. Att de låter förhållandet mellan politik och kultur stanna någonstans i närheten av festtalen. Att pengarna litar på sina kulturmänniskor och låter kulturmänniskorna skapa i fred. Det är då det kan bli stort. Och just nu verkar stort vara extra viktigt. När många gör saker tillsammans hörs man helt enkelt lite bättre.

Sara Othman