Samarbete med Svenskfinland kan stärka svenskan på Åland
Språkfrågan är en av de allra viktigaste sakerna som det nya lagtinget och landskapsregeringen måste ta itu med efter valet i höst.
Och då handlar det inte om självständighet eller inte, utan snarare om ett ökat samarbete med Svenskfinland, trots att det är ett surt äpple att bita i för en del åländska politiker.
Ska det byggas luftslott och dagdrömmas, eller skall man kavla upp ärmarna och se pragmatiskt på språkfrågan i höstens valdebatt? Det är nog en sak som väljarna vill ha klara besked om inför lagtingsvalet i oktober.
De senaste 12 åren har inneburit en smygande omvälvning av det åländska samhället och en utmaning för vårt självstyrelsesystem. Det handlar inte bara om medlemskapet i Europeiska unionen och det tapp av beslutanderätt som det inneburit för självstyrelsen. Det är en nog så viktig fråga, men vad innebär det för det åländska samhället att bara 22 procent av våra ungdomar studerar vidare i Finland efter gymnasialstadiet? 74 procent studerar vidare i Sverige och 4 procent i andra länder (2006).
12 år tidigare, 1994, var fördelningen Finland-Sverige 50-50.
Tappad kompetens i det finska språket är ju en uppenbar konsekvens av det ovan nämnda. En kompetens som måste hämtas österifrån och som också innebär att de åländska ungdomar som studerat i Sverige och inte förkovrat sin finska, får det svårt att komma ifråga när det gäller jobb hemma på Åland inom näringsliv och förvaltning. Att svenska språket blir allt mer undanträngt i Finland gör problemet ännu större.
Tack och lov finns det kompetenta finlandssvenskar, och finskspråkiga som lärt sig svenska, som hittills kunnat fylla upp vakanserna. Det handlar bland annat om jobb inom den växande it-branschen på Åland.
Men inte känns det riktigt bra att åländska ungdomar tappar möjligheter att återkomma till hembygden.
Hur skall man angripa problemet? Ett självständigt Åland är lösningen hävdar partiet Ålands framtid. Tyvärr är det en lösning som hör till kategorin dagdrömmar. För det första lär knappast behovet av kunskaper i finska minska inom näringslivet med ett självständigt Åland, för det andra är frågan så i det blå att den snarast borde avföras från debattordningen.
Om det över huvud taget alls är önskvärt, är Ålands självständighet en helt orealistisk strävan. Finland, och övriga länder som vi är beroende av, kommer aldrig att gå med på en sådan sak. Låt oss prata om annat!
En dellösning till språkfrågan är däremot ett ökat samarbete med det som vi kallar Svenskfinland, finlandssvenska institutioner, politiker och föreningar, med flera.
Hittills har den åländska attityden mot Svenskfinland närmast varit en rädsla att räknas till finlandssvenskarna, ”vi har ett eget självstyrt örike och är enspråkigt svenska”. Ett ökat samarbete, och då i detta sammanhang som gäller svenskans ställning i Finland som helhet, behöver inte alls tära på vår identitet och enspråkighet. Tvärtom.
Istället för en många gånger föraktfull attityd mot finlandssvenskarna som ”hukare”, borde vi bidra med vår svenskspråkighet och vår kultur för att stärka svenskan i riket. Ålands skall oförväget kunna ”lägga sig i” språkfrågan i riket.
Svenskfinland å andra sidan, har inte helt obetydliga resurser att ställa till vårt förfogande, när vi hävdar rätten att använda oss av svenskan i kontakterna med riket.
En åländsk profilhöjning i riket skulle stärka vår image och skapa mer respekt både på finlandssvenskt som finskt håll. Vilket parti vågar ta den utmaningen i höstens valdebatt?
