Samarbete är vägen över potthålen då ekonomin brister
Det har blivit dubbelt så dyrt att asfaltera på Åland, konstaterades i stadsfullmäktigedebatten. Det är en oroväckande utveckling.
Vid stadsfullmäktiges möte i tisdags kväll gav infrastrukturnämndens ordförande, Roger Jansson (MSÅ), ovanligt raka och omaskerade svar på läget för stadens möjligheter till att förbättra gator, parker och gräsytor.
Kostnaderna skenar, och vill man ha bättre vägar, mer sopade trottoarer och att gräsmattorna ska klippas oftare måste pengar tas från någon annan verksamhet och föras över till infrastrukturområdet.
Anledningen till det bistra konstaterandet i Janssons inlägg under behandlingen av stadens bokslut är att många mariehamnare klagar över vägarnas beskaffenhet, över hur parkerna ser ut och hur städning kring stadens byggnader sköts. Saker som syns, saker som ger en bild av Mariehamn för besökare och saker som medborgarna på ett högst påtagligt sätt lever med varje dag.
Men något lätt jobb har inte Roger Jansson och hans kollegor i nämnden. De har genomfört ett omfattande sparprogram de senaste åren, hamnen har bolagiserats och samtidigt har kostnaderna gjort att insatserna har dragits ned.
Stadens gator är på sina håll bedrövliga. Ålandsvägens norra halva har tillfälligt lappats och lagats. Men gatan är i praktiken slut, och måste totalrenoveras, något som är planerat att göras om ett par år. Den södra halvan är också den i dåligt skick och i stort behov av omsorg. Gamla Godbyvägen och några andra gator är i samma kategori.
Problemet för staden, och får man anta också Landskapet, är att asfaltspriserna har stigit kraftigt den senaste tiden. Jämfört med tidigare kontrakt är det nu dubbelt så dyrt att köpa upp asfalteringstjänsten, enligt Jansson.
Och ett fördubblat pris innebär en halvering av insatserna. För dubbelt så mycket pengar finns inte.
Det finns också en risk i att det pressade ekonomiska läget för infrastrukturen gör att man oftare lutar sig mot snabba, tillfälliga lösningar som kostar mindre.
Men de tenderar också att hålla betydligt kortare tid.
När renoveringen av Ålandsvägen mellan Esplanaden och Ålandsplan sköts på framtiden sänktes den direkta kostnaden från de projekterade 2,5-3 miljoner euro som en totalrenovering kostar, till 200 000 för lapptäcket som nu hjälpligt håller ihop vägen.
Men lapparna håller bara ett par-tre år, sedan måste man obönhörligen göra om vägen.
I landskapsregeringens arbete med samhällsserviceformen fanns den tekniska delen med som ett av fyra ben. Dessvärre lades den utredningen i malpåse innan den ens hade fått luft.
Men frågan är om inte samarbete mellan landskapet och kommunerna är räddningen för de åländska vägarna.
Trots allt finns det inte fler landskaps- och kommunala vägar än att skötseln av dem borde samordnas. Då når man också en tillräckligt kritisk massa för att fler företag skulle vara intresserade av att ge bud på entreprenaden om till exempel ytbeläggningen av vägarna. För det är inte bara i staden som asfalten spricker, potthål finns på många andra ställen också.
Om inget görs kommer vägarna att bli än mer eftersatta, och det ger andra negativa effekter. Inte minst turismen kan drabbas, för vem tycker det är kul att riskera att semesterresan till den gröna ön i det blå havet slutar med däckbyte?
