DELA

Saklig info är alltid bättre än lösa rykten

Hur mycket vill vi veta om det som händer våra medmänniskor? Och hur mycket behöver vi veta? Hur mycket har vi rätt att få veta?
Mord, olyckor, ekonomiska brott eller katastrofer, behöver vi känna till alla detaljer?
Inte alla gånger. Men visst måste medierna rapportera om det som händer. Med myndigheternas hjälp.
Polisen fick nyligen mild, men dock kritik av biträdande justitieombudsmannen för att man hade berättat om en polisanmälan mot ett par poliser på vårfågeljakt.
Enligt JO borde informationen ha getts av en åklagare, inte av polisen, eftersom anmälan var riktad mot poliser. Så borde det kanske ha gått till, men i praktiken hade det betytt att saklig information från en myndighet hade kommit betydligt senare, när halva Åland redan hade låtit sig informeras andra vägar.

Brevet från JO kom bara någon vecka efter att journalister och polisledning på Åland träffades för att diskutera just informationen och hur man skall få den att fungera till allas belåtenhet.
Från polisens sida lyfte man fram att man redan nu ger ut information till journalisterna i ett för tidigt skede i vissa fall. Journalisterna ligger på och vill veta allt med en gång, vilket har lett till att mycket ges ut mer eller mindre direkt, innan man vet säkert vad som har hänt. Därför kommer informationen i väldigt knapphändig form. Det skall nämligen inte gå att känna igen den eller dem som berörs.
Det kanske är en riktigt bra kompromiss i de fall där det råder oklarheter. Mindre än så vill vi från mediernas sida i vilket fall som helst inte ha. Och så kommer JO och säger just det, att det går för snabbt ibland. Det bådar inte riktigt gott.
JO vet naturligtvis vad han talar om, ur sitt perspektiv, men ibland är snabb information bättre än ingen information alls. Att något har hänt blir snabbt bekant i rätt vida kretsar på en så liten ort som Åland. Om då locket läggs på från myndigheternas sida så kan ryktet snabbt peka ut helt oskyldiga personer eller förstora upp saker och ting.
Det här vet man i polishuset. Det är därför linjen är aningen pragmatisk, åt bägge hållen. Ibland får man information, ibland inte. Även om det kan kännas snopet att få svaret ”Det är inget ni vill skriva om”, när man ringer på en utryckning eller ett tips så är bedömningen antagligen oftast korrekt. Vi skriver inte om allt. Ibland blir vi, som vi tycker, lurade. Polisen vill av olika orsaker inte ge ut information, men talar inte om det för oss.
Det var en av de frågor vi diskuterade på mötet. Vad som efterlystes var ömsesidigt förtroende, något vi på Nya Åland mer än gärna arbetar vidare med.

Polisens uppgift att informera kan ibland vara mer än delikat. Det finns nämligen arga/upprörda/sårade/hämndlystna människor – välj själv – som kan lämna in ogrundade polisanmälningar, som inte är värda pappret de är skrivna på. Än mindre trycksvärta. I det aktuella fallet från JO dömdes emellertid faktiskt den ena av poliserna i tingsrätten, men friades senare i hovrätten. Så hur skall man veta?
Man kan inte lägga locket på allt som händer tills dom har fallit, det anser varken JO eller vår lokala polis. Och JO var inte missnöjd med något av den information som gavs ut. Tvärtom sägs det i brevet att den var saklig. Det enda var att den skulle ha getts av någon annan.
Det JO egentligen är ute efter är inte att dra ner på informationen utan att kvalitetssäkra den. Om en polis informerar om anmälan mot en polis så kan misstanken finnas där att man kolleger emellan förskönar litet. Så kan det inte bli om informationen kommer från annat håll.
Slutsatsen blir i vilket fall som helst att informationen sköttes precis så som JO vill; sakligt. En from förhoppning är alltså att brevet inte leder till överdriven försiktighet utan att dialogen får fortsätta om hur och när man på bästa sätt informerar när enskilda personer är inblandade.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax