DELA

Så länge känslan är rätt kan felen inte bli många

En myndighet har begått ett fel. Alla vet det, de övervakande myndigheterna har påpekat felet. Men inget kan göras för att rätta till det!
Stämmer en sådan situation överens med vårt rättsmedvetande?
Det begås fel varje dag, grova och mindre grova. En del är möjliga att rätta till, andra inte. Slår man sönder en vacker skål så är den ohjälpligt förstörd, hur gärna man än skulle ha det ogjort. Det enda man kan göra är att försöka ersätta den på något sätt.
Om man som journalist skriver något som inte stämmer så kan man rätta till det i följande tidning och hoppas att alla läser rättelsen. Felet har begåtts, men man har försökt ställa tillrätta.
Det är så folk förväntar sig att det skall gå till.

Men så finns det fel av annat slag. Tag exemplet med cheflönen, som styrelsen för ÅHS beslöt att höja. Styrelsen för ÅHS har inte rätt att fatta den sortens beslut, men visste inte om det. Och beslutet vann laga kraft, så nu kan bara Högsta förvaltningsdomstolen upphäva det.
Den som har begått misstaget kan inte själv rätta till det.
En sådan situation har väldigt många svårt att förstå. Klart att ett fel skall kunna rättas till!
Men här handlar det om en anställds rättssäkerhet. Den anställda måste kunna lita på att beslut som fattas verkligen håller. De skall inte kunna gå att riva upp efter en vecka eller sju månader ifall den anställda säger eller gör något som inte faller makthavarna på läppen. Tjänstefel är en annan sak.

Och så har vi den trista historien med åklagaren, som drog tillbaka en annan åklagares överklagande av tingsrättens dom i ett fortkörningsfall.
Nya Åland kunde i går berätta att åklagaren, som var vikarierande landskapsåklagare, gjorde fel. Biträdande riksåklagaren har synat fallet och kommit till att det fanns allt skäl att få domen prövad.
Det var inte vilket fall som helst. Det handlade om en lagtingspolitiker, som, om domen skulle ändras från äventyrande till grovt äventyrande av trafiksäkerheten skulle få betala den kvaddade bilen ur egen kassa. Nu är det försäkringsbolaget som betalar. Det handlar om i runda tal 80.000 euro, så det hade varit långtifrån oväsentligt vad hovrätten kommit till.

Men varför skall inte politikern Danne Sundman ha samma rätt som andra att lita på att det beslut som fattas håller?
För att vårt domstolsväsende är uppbyggt på det sättet. En dom är slutlig först när ingen överklagar eller man har fått beslut i högsta instans.
Nu gick den fortsatta behandlingen om intet när åklagaren drog tillbaka det överklagande som hennes kollega hade lämnat in. Riksåklagaren har kommit till att den vikarierande landskapsåklagaren handlade fel. Då måste felet kunna rättas till. Vad är det som hindrar att det felaktiga beslutet upphävs och hovrätten får ta sig an fallet?
Uppenbarligen lagen. En åklagare har en så stark ställning att hon eller han ensam kan fatta beslut i en sådan här fråga. Om överklagandet har dragits tillbaka så finns det inte. Situationen är densamma som om målet aldrig hade överklagats.
Tycker vi det är rätt?
Vill vi ha det annorlunda?
Om ett överklagande som har dragits tillbaka kan tas upp i alla fall, då borde någon också granska alla de fall där åklagaren aldrig överklagar. För felet kan ju begås redan där.

Det går inte att försäkra sig mot fel, inte ens inom rättsväsendet. Det kan finnas en möjlighet för försäkringsbolaget att försöka få upp fallet igen via extra ordinarie besvär till Högsta domstolen. Men enligt vad man säger på riksåklagarämbetet så är det rätt långsökt.
Då får vi nöja oss med att känslan att det här fallet inte gick rätt till visade sig vara rätt. Och så länge folk kan skilja mellan rätt och fel så kan inte enskilda tjänstemän fatta felaktiga beslut flera gånger i rad.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax