DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>FÅ OCH MYCKET JOBB Den åländska regeringen har mycket att stå i, inte minst just nu, men har ingen hjälp som deras kollegor i andra länder.

Så kan den politiska makten stärkas

Regeringen får dra ett tungt lass i kristider.

Det sätter fingret på problemet med den politiska maktens litenhet i landskapet.
Den senaste tidens becksvarta besked för Åland har satt den politiska ledningen i gungning. Det var inte utan att de tre ministrarna, Camilla Gunell (S), Mats Perämaa (Lib) och Mika Nordberg (MSÅ) såg lite slitna ut när de stod vid podiet och presenterade den tredje smockan, vindkraften, efter de två inledande med avskedandet av Paf-vd:n Anders Ingves och Orklas besked att chipsfabriken i Haraldsby kan flyttas från Åland.

Och vem kan förebrå dem? Den relativt nytillträdda regeringen har sedan de intog arbetsrummen i Självstyrelsegården arbetat med först regeringsprogrammet där man på område efter område pekade ut en ”hållbarhetsstrategi”, för att när det var presenterat inleda arbetet med tilläggsbudgeten som ska bli startskottet för den nya inriktningen för landskapet.

Ålands politiska förvaltning består i dag av trettio lagtingsledamöter som jobbar 60 procent av tiden i sina förtroendeuppdrag, samt fem ministrar och ett lantråd. Till sin hjälp har de en stor skara tjänstemän med specialkompetenser inom olika områden. De fem ministrarna och lantrådet har, jämfört med ministrar i ”riktiga” länder, stora portföljer. De har också ett föredragningsansvar gentemot lagtinget i frågor som berör respektive område.

Om vi fortsätter jämförelsen med de ”riktiga” länderna har där ministrarna politiskt tillsatta medarbetare som hjälper till med beredningen av ärenden. I Sverige som statssekreterare eller politiskt sakkunniga, i Finland som specialmedarbetare. Som exempel har Sveriges miljöminister Åsa Romson en energiminister och 12 politiskt tillsatta sakkunniga. Plus tre pressekreterare.

Ålands miljöminister, Camilla Gunell, som också har hand om näringspolitiken och är vice lantråd, har noll politiskt tillsatta medhjälpare.

Nu är ju Åland förstås betydligt mindre än Sverige och Finland, och har bara hälften av behörigheterna som de andra måste hålla koll på. Icke desto mindre har den åländska regeringen mycket att stå i, inte minst inom områden där EU ofta är iblandat. Men faran med överbelastning på ministrarna är att den politiska dimensionen blir allt för underställd tjänstemännens.

Vi väljer våra politiker för att de har politiska visioner för hur samhället ska byggas. De ska peka ut för tjänstemän hur framtidens Åland ska vara, och tjänstemännen ska därefter hitta vägarna dit. Om den politiska ledningen då inte orkar med det, sätts den politiska makten ur spel.

På den här sidan har vi tidigare föreslagit att man bygger ut regeringsmakten med politisk sakkunniga, något som också fått stöd från de flesta partiledare. Men ingen har hittills vågat lägga förslaget då det är allt för enkelt att vinna populistiska poäng på att motsätta sig det.

Men minister Wille Valve skrev härom dagen på Facebook om en lösning som en väljare lagt som förslag till honom. Den kloke väljaren föreslog att lagtingsledamöter i respektive parti, med ett lönepåslag, skulle kunna fungera som sakkunniga åt ministrarna. Det skulle inte kosta speciellt mycket mer, samt ge regeringsledamöterna en större möjlighet att politiskt få sakkunnigt stöd.

Förslaget är spännande, och förhoppningsvis kan en diskussion om hur den politiska makten i landskapet kan förstärkas för att vara den folkets förlängda arm som den är menad att vara komma upp på dagordningen.

Demokratin förtjänar att utvecklas.