Rutin, disciplin, vardag viktiga lärdomar för unga
Arbetsträning behöver alla som inte ska leva på sitt kapital hela livet. Helst ska man prova på arbetslivet långt innan det är dags att gå in i det. Den möjligheten finns inte för många ungdomar i dag.
-Om man vore Paris Hilton ändå – ung, vacker, rik och omsvärmad. Ständigt fladdrande mellan fester, shopping och badsemestrar med välpumpade killar som alla tycks klippta med samma haklinje och välskurna läppar.
Många tonårstjejers framtidsdrömmar ser ut något vagt åt det hållet. Många killar drömmer om att vara som den eviga slarvern och rebellen Pete Doherty eller tjejtjusaren Orlando Bloom. Eller varför inte Matthew McConaughey, som inte tycks göra annat än simma, surfa och spela beachvolley i bara shortsen, med sin perfekta kropp i ständigt motljus.
Det ser nämligen så lätt ut, kändislivet. Den största plågan är att hålla alla paparazzi på avstånd, och vem har inte i smyg velat vara så åtrådd åtminstone för en stund. Det ser ut som bekräftelsernas bekräftelse att ständigt ha världens ögon på sig, bara för att man finns.
Förstås finns det en baksida. Förstås ligger det hårt, hårt arbete bakom skönhetsmaskerna, det förstår väl var och en som har försökt hålla kroppen lite grann i trim. Förstås är det mest lögner som man får läsa i skvallerpressen.
Bekymret är inte att det finns drömmar om att bli en av kändisvärldens prinsar och prinsessor – sådana drömmar har väl alltid funnits. Bekymret är att allt fler ungdomar har allt sämre koll på vad arbetsliv och vardag egentligen går ut på.
Ta något så simpelt som arbetsansökningar. Det är inte helt ovanligt att i dag få arbetsansökningar där den sökande allvarligt berättar varför det vore bra för honom eller henne att jobba som exempelvis reporter. Fokus är inte på vad man kunde tillföra företaget, utan på vad man kan få ut av det för sig själv personligen.
Det är förstås vackert och fint med personlig utveckling, men det är inte nödvändigtvis det en arbetsgivare i första hand är intresserad av.
Det är heller inte ovanligt i dag att få unga arbetssökande, praktikanter eller studerande som är 18 år gamla och aldrig på allvar har jobbat för pengar. De sommarjobb som står till buds går till de äldre och mer meriterade, många jobb som förr fanns finns det inte pengar för eller så är lönen så dålig att även de riktigt unga väljer bort det till förmån för lediga somrar.
Jobben görs i stället av säsongsarbetare från andra länder där man fortfarande är van att jobba för låga löner.
Det gör att den gråa vardagen, den där man gör det man måste göra för att det är det man ska göra, är relativt okänd. Man vet inte att inget jobb alltid är roligt. Man vet inte att de egna behoven inte alltid kan sättas först, att någon annan kan bestämma över ens tid och planering, att saker måste slutföras som man börjat med.
Kort sagt, det har skett en infantilisering av våra ungdomar som inte tjänar varken dem eller samhället. Vi är alldeles för dåliga, rentav usla på att ta tillvara den energi och kapacitet som unga människor har.
I stället planterar vi dem stadigt i solstolen, trycker ner kepsen över huvudet och bär fram en bricka med saft. Skönt, javisst, och kanske fullt tillräckligt om man är Paris Hilton och bara behöver se snygg ut för att uppfylla meningen med sitt liv. För dem som så småningom måste plugga och arbeta för att försörja sig är det en dålig start.
Det måste finnas jobb för ungdomar – hur ska de annars lära sig att arbeta?
