Rollspelen i debatten onödigt förutsägbara
I två långa dagar debatterades den nya regeringens förslag till tilläggsbudget, eller omställningsbudget som regeringen själv vill kalla det.
Som sig bör och som det brukar var det inte mycket beröm som kom från oppositionen. Tilläggsbudgeten var, även det som vanligt, för lite, för sent, och var det något som dög så var det ett initiativ från den förra regeringens tid.
Ändå är det så att det inte finns en rad i denna tilläggsbudget som inte kunde skrivas under av varje parti i Ålands lagting. Var det Liberalerna och Ålands framtid i regeringen i stället för Moderater och Obunden samling, så skulle de inte ha något problem alls med vare sig åtgärder eller skrivningar.
Så såg det ut också med den förra regeringen och nästan alla frågor och förslag som kom från dem.
Kritiken från oppositionen var svidande och besk, men hade steken varit vänd åt andra sidan hade det inte varit några större problem för oppositionen att tycka att det var riktigt vettiga och bra förslag.
När man sitter i regeringsställning har man ansvar och makt och allt att bevisa. När man sitter i opposition har man inget att bevisa, ingen makt, men man kan jäklas och bråka hur mycket som helst.
Fjärran vore det för Nya Åland att föreslå att parlamentarismen ska avskaffas på Åland. Vi vet att det inte fungerade bra förut heller. Det är klart att debatten kräver att man intar olika roller, och att oppositionen nagelfar varje förslag efter detaljer som kan misstolkas.
Det är klart att regeringen måste ta varje tillfälle i akt att låta förstå vilka klåpare som satt i den förra regeringen och hur bra det på alla sätt blir nu när någon som förstår bättre sitter vid makten.
Det är klart.
Men, ursäkta, efter att ha hört detta några gånger vill man säga så här: Det kan inte vara så illa att Åland gång på gång lyckas få de största idioterna och klåparna i universum i regeringen. Inte varje gång ändå.
Det kan inte vara så att oppositionen aldrig förstår någonting, oberoende av vem som sitter där.
Kunde man alltså få be om lite äkta ödmjukhet, lite självinsikt, lite distans till det politiska rollspelet? Kunde man få se en skymt av den där goda stämningen som enligt samstämmiga försäkringar finns bakom kulisserna?
Ni vet ju ändå alla att Roger Nordlund inte vill jordbrukarna illa, att Mats Perämaa måste få någon siffra rätt efter att ha suttit som finansminister i fyra år, att Camilla Gunell inte skjuter ner fattiga och svaga det första hon gör, eller att Katrin Sjögren inte misskötte sitt uppdrag som miljöminister.
Det mest avgörande i åländsk politik, där mittfåran är tämligen bred och de flesta partier plaskar mitt i den, är personerna. Om politiken är man tämligen överens, tro det eller ej. Om rätt konstellation av dugliga människor (närapå oberoende av parti) sitter i regeringen och får till ett bra arbetsklimat, då kan det bli något gjort.
Hittills har den nya regeringen uppvisat ett gott samförstånd, i lagting och regering.
De intressanta och verkliga sprickor som finns i åländsk politik, de kommer inte fram i landskapspolitikens breda koalition, utan i stadspolitiken. Kolla där, för riktiga strider.
