DELA
Foto: Fredrik Törnroos

Rökka berör av många orsaker

”Man rånar inte Rökka” är ett slagord som vittnar om att det fortfarande finns något som är okränkbart i dagens turbulenta värld.

Kanske kan steget från att tillskriva sig engagemang för en lokal korvkiosk också sträcka sig till andra orättvisor.

 
I en tid av global oro, kris och till synes vittrande moral och solidaritet är det värmande att se engagemanget som kan uppstå kring ett inbrott på den lokala korvmojen.

”Man rånar inte Rökka, som oavsett ägarbyten eller eventuella renoveringar är min generations viktigaste kulturminnesmärke”. Det konstaterade Fred Forsell i en krönika från 2009 efter att Rökerikiosken utsatts för rån av en maskerad man.

”Man kanske gör en massa andra ickeåländska och omoraliska saker.

Men man rånar inte Rökka.

Det gör man verkligen inte.”

Orden blev bevingade och fick ny luft under vingarna i helgen när Rökka för sjunde gången på drygt 15 år utsattes för inbrott. Under Nyans länkade artikel på Facebook och i kommentarsfältet på hemsidan röt ålänningarna till och ondgjorde sig över dådet mot den populära korvkiosken. En plats, som förutom att ha stillat mången nattlufsares hunger tillika fungerat som en mötesplats och även utgör ett veritabelt landmärke.

”Man rånar inga Rökka!” Det var den gemensamma linjen bland kommentatorerna under helgen. Facebooks nya smileyfunktion märkt ”arg”, trycktes varm.

För en helgjourande nyhetsreporter är det alltid trevligt med respons på artiklar. Men det väckte också frågor. Vad i hela friden är det med Rökka som frammanar ett sånt gensvar?

Det man kan först kan konstatera är de många beröringspunkterna. Alla ålänningar har någon gång besökt korvmojen och har således någon personlig koppling till stället, om än så genom en köttpirog med bostongurka.

Det andra är förstås kontinuiteten i verksamheten. Rökka har, trots ägarbyten, stått stadigt på plats i Rökerirondellen sedan 1961 då Runar Österlund startade upp verksamheten. I en artikel från 1999 skriver Nya Åland om att Hörngrillen stått tom ett par år, ”kanske för att ingen vågat ta upp konkurrensen med ”Rökkas” korvkiosk.”

Men det som också bör nämnas är ägarengagemanget. Det är ingen brist på skojfriskhet och rappa kommentarer bakom disken och det görs ingen skillnad på folk och folk.

Ägaren Göran Nyman säger i intervjun med Nya Åland att de till och med har lite insyn i de småkriminella kretsarna för de är såklart, liksom andra ålänningar, också ibland småsugna på korv. ”Vi är schyssta mot dem och behandlar dem som vem som helst”, konstaterar Nyman med en axelryckning och säger att han hört att de som ändå dristar sig till att stjäla från bygdens egna korvstånd brukar få ovett från de egna.

Sist och slutligen verkar det handla om ett företag som lyckats nästla sig in i ålänningarnas ägo på ett sätt som gjort det till allas. Och där tror jag den främsta orsaken till engagemanget ligger. Något man känner att tillhör en är man ju förstås mer benägen att stå upp för.

Rökka har blivit en symbolisk markör för åländskhet och är en viktig påminnelse om att folk orkar och vill engagera sig i saker utanför sin specifika intresse- och ägozon. Kanske kan steget från att tillskriva sig engagemang för en lokal korvkiosk också sträcka sig till övriga orättvisor i världen? Gudarna ska veta att samma glödande engagemang behövs i så väl akuta miljöfrågor som krisande mänskliga rättigheter och globalt politiskt kaos.

Men i vilket fall som helst.

I en tid där de svarta rubrikerna avlöser varandra och hoppet om mänskligheten stundvis falnar är det i alla fall skönt att veta att något är heligt. Som en korvmoj i Rökeri-rondellen.