Ritualer försvinner i tids- och pengabrist
Vilket slags liv lever vi om vi inte har tid att begrava våra döda?
I lördags lyste ljusen på Mariehamns gravgård. Vid 18-tiden på kvällen var gravgården full av besökare som gick varsamt längs med gångarna, hyschade åt barnen och hukade med tändstickor framför gravarna.
Varje ljus påminde om en älskad människa, och uppenbarligen behövs fortfarande en särskild högtid, Allhelgona, för att minnas våra döda.
Uppenbarligen? Jo, för annars skulle gravgården knappast ha varit så full av ljus och människor.
Förra veckan skrev DN om begravningssituationen i Stockholm. Det blir allt vanligare att människor begravs utan någon ceremoni, anhöriga kan fylla i ett formulär på nätet som gör att de inte ens måste träffa en begravningsentreprenör. Många anhöriga uppger att de inte har tid att gå på begravning.
På Åland är situationen än så länge en annan. Orsakerna är förmodligen många, men har bland annat med praktiska möjligheter att göra. Kremering är till exempel ännu inte möjligt på Åland. Kroppar som ska kremeras skickas endera till Finland eller Sverige, därefter kan stoftet spridas ut var som helst.
Att som anhörig endast fylla i ett formulär på nätet och gå på barnens fotbollsmatch istället för begravning, låter sig än så länge icke göras. Här är vi så illa tvungna att ta itu med det praktiska kring en anhörigs död, och tur är väl det. Bara för att man hoppar över begravningen, betyder det inte att man kan hoppa över sorgen.
Alltfler önskar en begravning utan ceremoni, och många anför kostnader som ett argument. Bröllop har under många år ansatts av samma argument, och också dop anses numera ofta så krävande att nyblivna föräldrar undviker dopet för att de inte orkar. Med all rätt orkar de inte – vilken urvakad nybliven förälder orkar dekorera fyrtio rosa muffins till en dopfest?
Kyrkan har i århundraden erbjudit ceremonier och ritualer för livets största högtider: födelse, kärlek och död. I takt med att kyrkans religiösa betydelse i samhället minskar, tar kommersiella krafter över de rituella.
Ett dop blir inte en fest för att välkomna barnet i Guds rike, utan en fest som behöver rosa ballonger och servetter med barnets namn i guldskrift. Om detta kan man förstås tycka både det ena och det andra, och dumt vore det att välkomna barnet i ett rike man inte tror på. Icke dess mindre är ritualer och ceremonier viktiga. Namngivningsfesterna som ersatt dopet för icke-troende är ett fint exempel på hur en ceremoni kan utföras utan att vara befäst med religiös förväntan.
Att tända ljus på anhörigas gravar och fira en särskild högtid för just det, är exempel på en välfungerande ritual. Att fylla i ett formulär på nätet så att ens pappa kan kremeras utan anhörigas närvaro är inte ett exempel på en välfungerande ritual, utan snarare ett misslyckande.
Döden finns, och sorgen tar plats. Ceremonier finns inte för att vi ska äta muffins eller betala dyra kransar, utan för att låta livets största känslor bli en konkret handling.
