DELA
© Nya Åland

Rimligt med begränsning av barnomsorgen

Den nya barnomsorgslagen, är den en avsevärd försämring för barnfamiljer och barn? Är det kommunerna som vunnit på att få lov att dra ner på kostnaderna för barnomsorgen genom att skicka hem barn som redan vant sig vid dagis när ett nytt syskon anländer?
Är det en prioritering till exempel av äldreomsorgen på barnomsorgens bekostnad?
På alla de ovannämnda kan man faktiskt svara ja.
Självklart är det en försämring om man drar bort en förmån som funnits, nämligen den subjektiva rätten till barnomsorg oberoende av om en förälder är hemma eller inte. Självklart blir det billigare för kommunerna om man slipper hålla med dagisplatser åt halvtidsbarnen under tre år.
Självklart finns det andra hål att stoppa pengarna i.

Den relevanta frågan är om förändringarna är rimliga och väl motiverade.
Det nya förslaget till barnomsorgslag är, till skillnad från mycken annan lagstiftning som kommer ur landskapsborgen både väl förankrad och genomtänkt. Det finns flera avsevärda förbättringar i den, om fritidshem för små skolbarn, avgiftsfrihet för barn som behöver ett extra år på dagis och stöd både på dagis och under skoltiden för barn med särskilda behov.

Många, långa diskussioner har ägnats åt frågan om samhället har råd med subjektiv rätt till barnomsorg, ur barnets, föräldrarnas och samhällets synvinkel.
Diskussionen tenderar att stanna på en mycket känslomässig och mycket moraliserande nivå, där man antingen pekar ut dåliga, lata föräldrar som vill dumpa sina barn på dagis, eller giriga och missunnsamma politiker som inte bryr sig ett dugg om vad som är bäst för barnen.

Låt oss alltså göra utgångspunkten klar. Som förälder till en nyfödd och en tvååring är man beredd till nästan vad som helst för att få avlastning och för att ge sitt äldre barn lite av den aktivitet och lek man tycker att man inte orkar med själv. Jag vet, jag har varit där. För vissa barn är dagis en fröjd. För andra är det jobbigt.
Ingen unge far illa av att vara hemma med mamma eller pappa när man är under tre år, däremot kan det för familjen som helhet och föräldrarna vara bättre med dagis.

I ett samhälle där resurserna är obegränsade vore det naturligt att lämna valet till föräldrarna.
Det är de inte. Därför är den föreslagna begränsningen av rätten till dagvård för barn under tre år rimlig.
Det måste naturligtvis finnas undantag. Sjukdom, handikapp, tvillingar, allt sådant som ytterligare ökar bördan för familjen är starka argument för att en individuell omprövning görs.
Samhällets uppdrag, det som vi gemensamt ska bekosta, är dels att tillgodose arbetsmarknadens behov av tillgänglig arbetskraft genom att ordna högklassig barnomsorg, dels att genom densamma på bästa möjliga sätt se till barnen, den viktigaste resursen vi har.

Om man på något sätt uppfattade familjen och hemmet som en skadlig plats för barn under tre år, borde man absolut ordna bort dem därifrån så snabbt som möjligt. Så är ju inte fallet.
Därför är det faktiskt rimligt att de pengar som nu sparas in på barnomsorg i stället kan läggas, bara som ett exempel, på mer personal på våra äldreboenden, så att de gamla kan få kläder på sig och frukost innan det är dags för lunch.

Det är aldrig lätt att ta bort en rättighet som varit bra, uppskattad och välkommen för målgruppen. Att ändå göra det på ett väl motiverat sätt och med grundlig prioritering är både ansvarskännande och modigt. Bra jobbat, minister Sjögren.

NINA FELLMAN