DELA
© Nya Åland

”Riktiga” ålänningar är en nationalistisk myt

Ålands historia är fortfarande eldfängd, mera så än någon hade kunnat ana.
Vad hon tar i, Benita Mattsson-Eklund, när hon skriver sin andra rasande kria om den Ålandskommitté av frivilliga som jobbade med förslag till en självstyrelselag för Åland, samtidigt som Julius Sundblom kämpade för återförening med Sverige.
Det är ingen ände på anklagelserna. Medlemmarna i Ålandskommittén var ”nyttiga idioter” för en repressiv statsmakt, Finland är nationalistiskt och Nya Åland suspekt fondägt och alltid villigt att ”förespråka finländska lösningar”.
Och motkraften, det är Ålandstidningen, som alltid har hållit och alltid håller en ”mer åländsk linje”, och en åländsk nationalism som på något sätt är mindre nationalistisk.

Vem hade trott att denna fråga, nästan 100 år bakåt i tiden, fortfarande är så känslig att om man så mycket som antyder att det fanns fler nyanser i historien och människor som ville Åland väl på olika sätt, blir man nerskjuten med grövsta kanonen.

Bästa Benita Mattsson-Eklund: Man kan vara ”riktig” ålänning och åländsk på flera sätt.
Man får tillåta sig att tro att det fanns goda och konstruktiva krafter som arbetade för det åländska samhället i flera läger, och man får tro att det fortsättningsvis är så.
Den dikotomi mellan onda och goda ålänningar som tidningen Åland vill skapa, existerar inte.

Det som finns är en process, en ständig nötning mellan olika åsikter och allianser, mellan olika mål och prioriteringar.
När man skriver om åländsk historia kan man, som Benita Mattsson-Eklund gör, gå in i de gamla konfliktpositionerna. Man kan komma med argument som att det en grupp människor gjorde för 92 år sedan var fel, för att de inte var riktiga ålänningar.
Eller så kan man ställa frågor, och fundera på om saker kan komma i en annan dager när de hetaste motsättningarna svalnat.

Julius Sundblom är en av de stora gestalterna i åländsk historia. Hans stora betydelse för Ålands utveckling kan ingen ta ifrån honom. Han var också en makthavare och en skicklig politiker, som inte alls hade några silkesvantar på sig när han tog itu med sina meningsmotståndare.
Om något så stärker den våldsamma reaktionen på Nya Ålands artikel om Ålandskommittén bilden av att här finns intressanta saker att forska i, och nyanser att gräva fram.

Hade det varit bättre för Åland i det långa loppet om det blivit som Julius Sundblom ville, att Åland blivit en del av Sverige? Kanske det. Vi vet ju inte. Däremot kan vi se resultatet av Ålands självstyrelse – den process som började 1921 och fortfarande pågår. Det är inte dåligt.
Åland har en fungerande autonomi, ekonomiskt välstånd och en avgjort starkare politisk ställning i dag än år 1921.
Vi befinner oss inte i paradiset. Ålands framtid (inte partiet) är inte utstakad. Det finns småaktighet, finsk nationalism, språkproblem, oförstånd och enfald på den finländska sidan gentemot Åland. Och det finns saklighet, respekt och kunskap även där.

Den som väljer att, liksom Benita Mattsson-Eklund, sätta sig i en position där alla utanför en krets av knutpatriotiska ålandsnationalister är fiender, finner sig snabbt väldigt ensam i världen, vare sig det gäller historieskrivning eller dagspolitik.
Om tidningen Åland vill dväljas i det träsket är det dem väl unt.

Nya Åland väljer vi att möta omvärlden med öppna ögon och i hopp om att hitta vänner därute.
Det är mycket roligare så, och mycket närmare sanningen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax