DELA

Respekt för svaga isar kunskap att hålla i minnet

Det finns nyheter en tidning inte vill ha. Vi vill helst slippa skriva om vinterns första drunkningsolycka, så håll er där det är säkert.
Vintern var länge efterlängtad, och började när vi egentligen redan gett upp. De klara, kalla dagarna och en aning av snö har fått igång skidentusiasterna. I helgen flockades folk vid stränder, i skogar och ute på isarna.
Det är alla väl unt. Det finns väl knappast något mer välgörande för en urblekt och hängig nordbo i februari än ett rejält solbad med gnistrande is och snö. Efter den gångna helgen många is-incidenter får man ändå fråga sig om vi hunnit glömma sedan förra vintern och alla vintrar före det att det är vatten vi går på som bara tillfälligt antagit fast form.
Mitt under broar i strömt vatten har man sett folk, med bilar på isar där den försiktige inte ens går, och gäng av ungdomar med moppar i vådliga svängar.

Ok, det kanske är en ängslig påminnelse, men folk dör i isolyckor varje år. Vi på Åland berömmer oss för att ha sjövett och naturvett, men det borde inbegripa isvettet också, respekten för att isarna kan vara oerhört förrädiska. De senaste årens långfärdsskridsko-boom har kanske fått oss att tro att det inte är så farligt att trilla i och att man nog kan ta sig upp. Det kanske man kan, om man är förberedd och har en jäkla tur.
Den som någonsin vinterbadat vet dock hur oerhört snabbt kroppen stelnar till orörlighet i nollgradigt vatten. Bara den som är riktigt van förmår ens röra sig i så kallt vatten, än mindre häva sig upp ur ett bräckligt hål med iskanter och tunga blöta kläder på kroppen.
Vare sig det beror på klimatförändringen eller på vanliga variationer i väderleken så är det en dålig isvinter i år. Låt oss ta med det i beräkningarna.

Naturen är kanske närmare för oss som bor på Åland än den är för storstadsbor, men vi har ändå en modernitetens och det bekväma elektrifierade, snabbt transporterade livets distans till naturkrafterna. Det betyder att vi vet mindre och bryr oss mindre om vad som händer i naturen, och därmed också är sämre rustade att för egen maskin klara av dess nycker.
Tänk bara vilket kaos som förorsakas i våra liv av varje elavbrott som är längre än tio minuter. I dag är vi helt enkelt i vår vardag till 100 % beroende av elektricitet och olja, och det finns knappt en syssla vi klarar av utan dessa två. Vi kan inte laga mat, vi kan inte hålla oss varma, vi kan inte ta oss från en plats till en annan snabbare än det går att (eventuellt) cykla.

Med människans fenomenala förmåga att anpassa sig till alla möjliga villkor har vi vant oss vid att ta för givet alla de bekvämligheter våra liv erbjuder. Med det har också kommit ett visst förakt eller en viss oförmåga att föreställa sig krafter som inte går att bemästra. Det är därför vi står hjälplösa på ett annat sätt än mindre bemedlade människor inför stora katastrofer som flodvågor och tsunamis. Vi kan helt enkelt inte förstå att det finns tillfällen då ingen hjälp finns att få.

Med risk för att bli tjatig: isarna är inte att leka med. Särskilt inte i år.
Snälla, bästa ålänningar. Håll er på den säkra sidan, och håll era barn där också. Vinterns första drunkningsolycka är en nyhet vi helst vill slippa.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax