Reglerna kring licensen måste vara tydliga
Den omdebatterade frågan om tv-licensen fanns med på lagtingets agenda sista dagen för terminen. Nu finns bara ludd kvar.
I lagtingets sista, värmedränkta plenumvecka avhandlades, bland väldigt mycket annat, tv-licensfrågan. Majoriteten enades till sist om att en avgift ska tas ut för ”innehav av en anordning som huvudsakligen är avsedd att användas som televisionsmottagare”.
Om vi ska definiera ordet ”luddighet” lär detta vara svaret. För hur i hela friden ska den lagen kontrollerar och efterlevas? I snart var persons hem finns en rad apparater som kan ta emot tv-signaler; tv-apparaten förstås, datorn, mobiltelefonen, läsplattan.
Tv:n använder de flesta för att ”huvudsakligen” se på tv. Men de andra, de KAN användas för tv-tittande, men är förmodligen köpta för att användas till helt andra göromål. Datorn används för att skriva på och surfa på nätet, telefonen för att ringa med och läsplattan för att läsa på. Men allt fler använder dessa också för att se på tv, och skippar den traditionella tv:n.
Hur ska detta kontrolleras, och vem ska göra bedömningen av vad som är det ”huvudsakliga” användningsområdet? Försvaret kan säkert bli att de flesta har en tv, och man betalar bara tv-licensen för en apparat oavsett hur många mottagare man har där hemma. Men här går utvecklingen rasande snabbt. I dag köper många en kraftfull dator, och använder den för hela sitt medienyttjande.
Vi ska dock komma ihåg att detta är ett område som är väldigt svårt att lagstifta om. Vi vill ha public service, och då måste myndigheterna ta ut en avgift för att finansiera public service. Men om den tas ut på skattsedeln finns en betydande risk att all journalistik som bedrivs inom public service ses som styrd av makthavarna, och då blir den också meningslös. Public service måste finansieras vid sidan av det ordinarie skattesystemet, med ett hälsosamt avstånd till de beslutsfattande organen.
För att ytterligare problematisera frågan: vilka nya apparater, som vi kan se på tv med, kommer att finnas tillgängliga om fem, tio, femton år? Och vilka finesser kommer att kombineras med möjligheten att se tv? Kanske har de en idé om detta på forskningsavdelningarna hos elektronikjättarna, men du, jag och de 30 beslutsfattarna i lagtinget har knappast någon koll.
Det lustiga i dansen är att den ursprungliga framställan som gjordes av landskapsregeringen i all sin enkelhet var tydligare, om än inte tillräckligt. Där hette det ”För innehav av televisionsmottagare betalas en årlig avgift i enlighet med vad landskapsregeringen närmare bestämmer”. Men Kulturutskottet ville ha en tydligare definition av vad som är en tv-mottagare, sett till den snabba teknikutvecklingen och föreslog en ny skrivning. Sedan korrigerades den en aning i Stora utskottet till den ny klubbade.
Utskotten gick över bron efter vatten – och gjorde förslaget en björntjänst. Om landskapet ämnar ta ut en avgift för apparater som KAN ta emot tv-signaler, varför inte bara skriva det? Ja, visst ja… Det är ju valår.
Så i stället för att bara skärpa den ursprungliga skrivningen så att den täckte de uppenbara hål som den lämnade, gjorde man hela skrivningen lite mjukare, lite otydligare, lite luddigare. Och lite ofarligare så här i upptakten av valrörelsen. Det är känsliga saker, det här.
En lag som inte tydligt talar om att ”den här typen av apparat kan användas till tv-tittande därför är den avgiftsbelagd” blir ifrågasatt.
När demokratin förvirrar sig in i detaljregleringar, speciellt sådana som inte är tydligt avgränsande eller där kontrollen av lagen inte är tydlig, riskerar den beslutande makten att framstå som mindre kompetent i medborgarnas ögon.
Dessvärre riskerar lagtinget att hamna just där efter beslutet i tv-licensfrågan.
Och det förlorar vi alla på.
