DELA
© Nya Åland

Regeringspartier som kommunicerande kärl

Avhopp, splittring, slitningar. Det är inte lätt att vara regeringsparti just nu. Och nästa vecka ska budgeten presenteras.
Hoppsan.
Ett nästan, nästan-avhopp från Liberalerna, fem före midnatt inför presentationen av en budget som kommer att väcka mycket diskussion. Ett nästan-avhopp som om det realiseras skiftar maktbalansen mellan centern och liberalerna så att partierna blir jämnstarka.
Marken skälver, och man undrar hur stadigt en regering sitter som i bägge de regerande partierna har split, splittring, starka individualister och partiledningar med uppenbara problem att hålla ihop sina vildbasare.

En orsak till att just Åke Mattsson tar time out från Liberalerna är förstås hans personlighet. Han är en ensaksman, och valdes som han själv konstaterat in på ett ”narkotikamandat”, för att jobba med den fråga som han kan och som står honom varmast om hjärtat. Sådana politiker har det funnits gott om genom åren.
Uppenbarligen har det liberala partiet misslyckats med att ta hans passion tillvara eller ge den utlopp på ett tillfredsställande sätt, och då blir det svårt för en ensaksmänniska att jobba vidare.

Inte helt oväntat står dörren öppen till centern. Ett facit på två nya mandat två år in i lagtingsperioden vore inte fy skam, särskilt om man tar det som ett tecken på att de två partier som tagit mest röster av centern håller på att smulas i bitar av sina interna stridigheter.
Hur mycket locktoner som kommit ur centerns pipa vet man ju inte, men man kan anta att talman Roger Nordlunds och gruppledaren Gun Carlsons engagemang i drogfrågor inte gjort någon skada när det gällt att öka Åke Mattssons missnöje med behandlingen i den egna gruppen.

Hur samarbetet fungerar i den liberala gruppen över huvud taget är en annan viktig fråga.
1. Finns det ett utbrett missnöje med relationen mellan lagtingsgruppen och de liberala ministrarna? Det vore i så fall ingen nyhet, det var ju precis det som fällde den förra regering som liberalerna satt med i.
2. Hur väl förankrad är regeringspolitiken i gruppen.?
3. Hur är det med partiledarskapet, hinner Viveka Eriksson med det, eller är hon helt uppslukad av lantrådsuppdraget? Med ett så relativt stort parti som liberalerna är det ett hästjobb att få alla att gå åt samma håll.
Under valrörelsen klarade liberalerna av det bäst av alla. Nu är det inte riktigt så.

Åke Mattsson är inte den enda kritiska rösten i partiet. Sirpa Eriksson är missnöjd, i stort sett med samma frågor som Åke Mattsson. Mariehamnsliberalerna är missnöjda med att stadsfrågorna får så lite uppmärksamhet. Fotfolket undrar vart Viveka Eriksson tog vägen.
När budgeten för 2010 presenteras nästa vecka får vi se resultatet av centerns och liberalernas ansträngningar att samtidigt spara och föra en konstruktiv, framåtsyftande ekonomisk politik. En budgetgenomgång är alltid en prövning för regeringen, särskilt i spartider när särintressen och lojaliteter vägs mot det allmänna bästa och mot partipiskan.
Vågar man säga att varken centern eller liberalerna är i sitt livs form för det lutbadet.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax