Regeringsarbetet splittrar Sannfinländarna
Finland har kritiserats för att ha släppt in ett främlingsfientligt parti i regeringen. Men nu börjar det märkas att regeringsansvar inte kanske är vad Sannfinländarnas anhängare vill ha.
Sannfinländarna blev näst största parti i Finland i riksdagsvalet 2015. Centern, som blev störst, valde att samarbeta med Sannfinländarna. Finländska folket hade sagt sitt och frågan är hur det skulle ha tagits emot om partiet blivit utan regeringsposition. Troligen hade offerrollen ökat partiets popularitet.
Partiledaren Timo Soini fick ironiskt nog utrikesministerposten. Om det var ett taktiskt drag av regeringsbildaren Juha Sipilä (C) får vi kanske aldrig veta, men minister Soini rör sig mycket utanför landet och har inte möjlighet att hålla koll på sina minst sagt spretiga och impulsiva anhängare. Minister Soini har fått frottera sig med EU-pampar i ett EU som partiet är kritiskt till. Hans anhängare har inte mycket till övers för fint herrefolk som kommer och säger hur den vanliga Matti Meikäläinen ska leva sitt liv. Dessutom var Timo Soini med och beslöt om stödpaketet till Grekland, något som Sannfinländarna varit emot.
De som tycker att det var ett smart drag att bjuda in Sannfinländarna att ta verkligt ansvar för Finlands ekonomi och politik får vatten på sin kvarn när det nu visar sig att sedan senaste kommunalvalet och framförallt riksdagsvalet 2015 har avhoppen bland sannfinländska ledamöter i kommunalpolitiken ökat. FNB har gått igenom mediebevakningen för kommunalpolitiken på rikssidan och sett att runt 40 kommunpolitiker avgått från Sannfinländarna och antingen bildat en egen grupp eller gått över till något av de andra partierna under det senaste året.
Partiledare Timo Soini avfärdar det med att partiet växt så fort att alla som anslutit sig till partiet inte gjort det med rätt känsla. När sedan förtroendeposterna ska delas ut blir de kanske besvikna över att inte ha fått den posten de vill ha. Timo Soini menar att det inte handlar om regeringspolitiken.
Det kanske inte handlar om regeringspolitik för dem som byter parti i kommunalpolitiken, men Sannfinländarnas anhängare, som består till en stor del av låginkomsttagare, har fått se sina rättigheter kringskäras av en stenhårt borgerlig regering under ledning av statsminister Sipilä.
Populistiska partier klarar sig i allmänhet väldigt dåligt när det kommer till att leverera och ta ansvar för ekonomin. De gör sig bättre som högljudda kritiker av regeringspolitiken. Fremskrittspartiet i Norge tappar i popularitet när de sitter i regeringen. Liknande utveckling har skett i Österrike och Nederländerna. I Danmark valde Dansk folkeparti att stå utanför regeringen trots att man blev näststörst parti, med motiveringen att man vill kunna driva sin politik.
Sannfinländarna får välja mellan att vara populärt eller att vara i regeringsposition. Partiet kommer att ha en trogen väljarskara som röstar på dem oberoende, men för de lättfångna rösterna från missnöjda soffliggare behövs det guld och gröna skogar. Något som är svårt att lova när man har ansvar för landets ekonomi.
