DELA
© Nya Åland

Reducera inte Förintelsen till en emotionell triggerpunkt

Jag har en svår sak att skriva om. En svår fråga.
Undantagsvis, på en ledarsida, gör jag det i jag-form.
På måndag, på minnesdagen för Förintelsens offer, kunde man läsa många inkännande inlägg på papper och sociala medier. Man kunde se inslag på tv och höra om det på radio.
Det mesta som skrivs och sägs vädjar till människors känslor, gärna tårar och sorg, från resorna till Auschwitz som ska hjälpa med förståelsen av en historiskt grym utrotningsmaskin till Yad Vashems minnesvägg.
Känslor är bra. Som tonåring bölade jag mig igenom tv-serien om Förintelsen, med en mycket ung Meryl Streep. Jag kan fortfarande inte tänka på Fania Fenelons Kvinnorkestern utan att bli fuktig i ögonen. Bearbetningen av Förintelsen i kulturen och litteraturen har gett mig många insikter om vad en människa betyder.

Men, jag blir numera, kanske med stigande ålder, illa berörd av den närapå pornografiska besattheten av Förintelsens minnesmärken. Det är som om Auschwitz och allt som hände där reducerats till en emotionell triggerpunkt dit strömmar av turister vallas för att med hjälp av musik, bilder och berättelser få fram tårarna och känslan av delaktighet, och sen gå därifrån och högstämt säga: Aldrig mer. Utan att det betyder något praktiskt.

Alla länder och folk har sina tragedier, sina traumatiska minnen. Man ska sörja och minnas, men ska framtiden formas enbart av den emotionella responsen, den som ligger så nära hämnden och hatet?
Ska minnet av Förintelsen hållas levande för att legitimera ett pågående förtryck av en annan folkgrupp, palestinierna? Hur kan man ens diskutera en sådan fråga utan att hamna i den där diskussionen om antisemitism och historieförnekelse?
Ska vi inte avkrävas en intellektuell och praktisk respons, ett åtagande som vi på något sätt kan leva upp till?

I min värld ska framtiden byggas, inte på det känsloladdade minnet av begångna brott då människans visat sig som uslast, utan på det långsamma steget framåt, bort från kaos.
Inte på den passionerade retoriken, utan det tråkiga gnetandet med detaljerna i handelskontakterna, i samarbetsfördragen, i det hopplöst tungrodda, byråkratiska, kostsamma EU-projektet.
Där byggdes dagens Europa, på ruinerna av människan som värst.

Listan är så lång. Treblinka och Sobibor. Gulag. Pol Pot. Conquistadorerna. Rwanda. Srebrenica. Vi kan gråta och gråta och innerligt känna efter. Kanske är det så att vi behöver det, men kommer det inte en gräns när allt gråtande och kännande blir som att titta på en film och på något sätt njuta av sin emotionella respons, och sen gå därifrån som efter ett reningsbad eller en stunds underhållning?

Vanliga
människor begick och bidrog till nazismen brott mot mänskligheten, såsom ock vi bidrar till att stänga in hela generationer i flyktingläger i Väst-Sahara, låta folk drunkna i knappt sjövärdiga skorvar utanför Lampedusa, eller dö av köld och svält och giftgas i Syrien.
Känn på den. Eller gör något.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax