DELA
© Nya Åland

Reapriser på att misshandla barn

I Ålands tingsrätt dömdes i tisdags en pappa till 50 dagsböter för att ha slagit sin son i ansiktet upprepade gånger med knytnäven.
Summan är liten, närapå negligerbar, och pappan dömdes i ett mål som föll under allmän åtal, alltså mot sonens nekande att något sådant skulle ha inträffat.
Domaren Pia Jacobsson fann ett vittne trovärdigare än den samlade familjen, mamma, pappa och son, som i all hast ingått en förlikning som kom till rättens kännedom först på rättegångsdagen.

I klartext. En pappa slog sin son på käften och gjorde sen upp med honom att han inte skulle skvallra, men ett vittne som hade sett skadorna övertygade domaren att det ändå hade hänt.
Vi vet egentligen inte så mycket om detaljerna, annat än att det blivit bråk om en tändare som hittats i pojkens ägo.
Och vi vet, förstås, att mycket värre saker händer barn bakom lyckta dörrar, saker som aldrig någonsin kommer fram. Barn får stryk på ställen där det inte syns. Barn blir hånade och förnedrade av sina föräldrar. De får skämmas och blir utan mat, de får bli sina missbrukande föräldrars föräldrar.

Straffskalan för misshandel är mycket låg. Det går att slå sitt barn i ansiktet upprepade gånger för 300 euro. I samma tidning, tisdagens Nya Åland, berättar vi om ett vitesbelopp som ålagts två djurbönder i en skärgårdskommun, som ska betala 37 000 respektive 40 000 euro för att de underlåtit att rätta till bristfälligheter i sin djurhållning.
För ÅMHM, som utfärdat vitesbeloppet, är det första gången man använder denna möjlighet, för att understryka att det faktiskt kostar pengar att inte följa myndighetens instruktioner om hur man tar hand om sina djur på ett tillfredsställande sätt.
Det ska bli intressant, både i teorin och praktiken, att se hur processen slutar.

Ändå kan man inte låta bli att dra parallellen, och ställa frågan; Varför finns det inga vitesbelopp för den som missköter sina barn? Varför kostar det så lite att slå dem? Varför är deras rättigheter så eftersatta, och varför är det så svårt att bryta tystnaden och familjers integritet för att skydda dem för vilka hemmet inte är en fristad utan en krigszon?
Tingsrätten gjorde en modig bedömning, inom lagens ramar, men seriöst, 300 euro?

Gör så här, du vuxna läsare. Ställ dig framför en spegel och känn på ditt ansikte. Glöm alla tv-serier och filmer du sett där hjältarna och hjältinnorna kan ta emot hur mycket stryk som helst. Känn med handen på din panna, dina läppar och din näsa. Tänk dig hur det verkligen känns när ett slag landar, så hårt att det blir blod och blåmärken.

Vi kan inte bli så fördummade och avtrubbade att vi inte förstår hur det känns när huden spricker, när rädsla, skam, skuld och ångest blandas med ren smärta.
Förmodligen är det praktiskt ogenomförbart, men åtminstone borde var och en som döms för misshandel av en minderårig, familj eller inte, tvingas sitta ner med en läkare och en psykolog som kan förklara för den som slog precis vad som hänt.
Att bara betala sina 300 e räcker inte, för nästa gång ilskan kommer finns ändå ingen hjälp att hantera den.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax