Realpolitik gör vänner av svurna fiender
Sakta gnisslar valrörelsen igång inför riksdagsvalet. Den första valdebatten gav en enda fråga där listorna verkligen hade olika åsikter, nämligen i sin inställning till kärnkraften.
I den första riktiga valdebatt som ordnades inför riksdagsvalet, på initiativ av Åländsk samling, var det två saker som brände till lite mer än andra.
Det var dels kärnkraften, dels ett eventuellt regeringssamarbete med Sannfinländarna och deras partiledare Timo Soini.
När frågan löd: Ja eller Nej till fortsatt utbyggnad av kärnkraft i Finland, svarade Tony Asumaa (Lib), Johan Ehn (M) och Lennart Isaksson (M) ja, medan samlingslistans Elisabeth Nauclér (Ob), Christian Beijar (S), Henry Lindström (C) och Axel Jonsson (Åf) svarade nej.
Sittande riksdagsman Elisabeth Nauclér röstade nej två gånger mot de två nya tillstånd att bygga nya kärnkraftverk som diskuterats under den gångna mandatperioden, men ja till slutförvaring i Finland av det använda kärnbränsle Finland producerar.
Hon trodde inte att det i nästa riksdag går att få en majoritet för att riva upp tillståndsbeslutet.
Att framtidens energiförsörjning är viktig intygade alla, men här fanns alltså en klar värderingsskillnad i inställningen till den mest kontroversiella av våra energiformer.
Vad gäller möjligheten att dela regering eller stöda en regering där Timo Soini och Sannfinländarna sitter med var det bara en kandidat som sade absolut nej, Christian Beijar (S). Han konstaterade att Sannfinländarnas politik var att göra Finland enspråkigt, och att han inte kunde stödja det.
De övriga kunde, motvilligt, tänka sig ett samarbete under förutsättning att man kunde komma överens om regeringsprogrammet. Både Johan Ehn och Elisabeth Nauclér, som får uppfattas som listornas huvudkandidater, ville ogärna att så skulle ske, men kunde alltså under vissa förutsättningar tänka sig att acceptera ett samarbete.
Någon parallell till Sverigedemokraterna ville varken Ehn eller Nauclér kännas vid, först och främst för att partiernas historia ser olika ut. Där Sverigedemokraterna har sina rötter i fascistiska och nazistiska rörelser är Sannfinländarna sprungna ur landsbygdens missnöje med stad och etablissemang, och det menar både Ehn och Nauclér gör att de blivit mer rumsrena än Sverigedemokraterna.
Ingendera tror att en uteslutning av Sannfinländarna på den politiska arenan skulle ha önskad effekt.
Resonemanget är ur en synvinkel fullt legitimt. Sannfinländarna är inte i lika stor utsträckning som Sverigdemokraterna kopplade till rent demokratifientliga kretsar.
Däremot, och det är inget att hymla om, är Sannfinländarna både ett rasistiskt och svenskfientligt parti som i kraft att sina starka opinionssiffror släppts in både i mediernas och politikens finrum.
Så ängsliga är alla politiker (även de flesta åländska) inför valet, att man inte ens tydligt utesluter ett samarbete med ett parti som säger sig arbeta för ett finskt Finland utan invandrare, utan flyktingar och utan särskilda rättigheter för svenskspråkiga.
Det är kanske realpolitik, men inte nödvändigtvis det som de åländska väljarna vill höra som oroar sig för svenskans framtid i Finland.
