DELA

Rättvisa löner – även på planen

Fotbollen är den bransch som är världssämst på jämställda löner. Hade problemet varit lättangripet hade det redan varit löst, men det betyder inte att man inte ska försöka.
Fotbolls-VM börjar lida mot sitt slut för i år. För att de klubbar som har spelare i mästerskapet inte ska bli lidande av bortfallet och eventuella skador betalar Fifa ut 7 300 euro per spelare och dag till klubbarna. Summan är en tredubbling från senaste herr-VM.

Under dam-VM har klubbarna dock fått nöja sig helt utan ersättning. Det säger mycket om hur Fifa värderar damfotbollen.

Den obefintliga jämställdheten i löner inom fotbollen är i och för sig ingen nyhet. På senare tid har problematiken uppmärksammats allt mer, men någon förändring till det bättre verkar vara långt borta.

I december ifjol gjorde public service-bolagen Yle, SVT och norska NRK en gemensam satsning för att belysa de ojämställda sportlönerna i respektive land. För varje euro männen tjänar bland toppsporterna i Finland tjänar kvinnor i genomsnitt tre cent, och störst var skillnaderna inom fotbollen och ishockeyn.

För varje euro männen som spelar fotboll tjänar, får kvinnorna i genomsnitt fyra cent. Hos hockeyspelarna är skillnaderna ännu större: där tjänar kvinnorna endast tre tusendelar av männens lön, alltså 0,3 cent för männens varje euro.

I Sverige visade det sig att idrottslönerna för män är i genomsnitt 72 gånger högre än kvinnornas. Inom fotbollen är kvinnornas löner 98,7 procent lägre än männens. Detta går helt emot den generella trenden i Sverige där löneskillnaderna stadigt minskat sedan 2007 och förra året låg på 12 procent.

Mediebolagens kartläggning kom några månader efter att Danmarks damlandslag i fotboll skapade rubriker världen över genom att gå i strejk – precis när VM-kvalen skulle börja spelas. Orsaken var att de ville betraktas som anställda under landslagssamlingarna, något som Danmarks fotbollsförbund vägrade gå med på av ekonomiska skäl.

För att få ett slut på konflikten erbjöd sig herrlandslaget att avstå från 500 000 danska kronor, motsvarande 64 000 euro, så att förbundet skulle kunna ge de pengarna till damlaget. Ett krav för att ge pengarna var dock att damerna skulle få samma rättigheter som männen, något som de heller inte haft.

Enligt den globala sportlöne-enkäten som Sporting Intelligence gör varje år är fotbollen den bransch som är världssämst på jämställda löner. Till exempel visar den att den brasilianske fotbollsspelaren Neymar bara i år tjänar lika mycket i sin klubb PSG som de 1 693 högst betalda kvinnliga fotbollsspelarna i världen gör – tillsammans.

På Island följer fotbollsförbundet landets lagstiftning om lika lön för likvärdigt arbete och ger båda landslagen lika ersättning. De är en förebild för andra länder, men problemet som kvarstår är att marknaden och sponsorer fortfarande ser herrfotbollen som mer attraktiv och därför också investerar mer i den. Att minska lönegapet är alltså ett svårangripet problem, eftersom det inte bara går att lagstifta bort.

Men sponsorer borde vara lika intresserade av att rikta sig till damlag – kvinnorna utgör trots allt hälften av köpkraften. Hade en lösning varit enkel hade den redan hänt, men i någon ände av nystanet måste man börja dra. Att synliggöra orättvisorna kan vara en början.

Från manliga lags håll har det lyfts upp att damlag generellt inte håller samma nivå som männen och att det därför är logiskt att damerna inte tjänar lika mycket. Problemet med det argumentet är att kvinnorna aldrig givits samma förutsättningar. När de aldrig tjänar tillräckligt för att kunna försörja sig enbart på sporten kan de heller inte ägna lika mycket tid åt att nå samma nivå som männen.

För att kvinnorna ska kunna nå elitnivå måste de också få en lön som ger dem råd att leva på sin sport.