DELA

Rätten som vi tar för given

Om någon kissar i gathörnet. Tänder eld på en papperskorg. River upp blommor i en plantering. Kräver vi då att folk inte får röra sig på gatan, för de ställer till oreda och skada? Eller försöker vi upplysa de snedgångna elementen om att man inte bär sig åt så?
Parallellen är inte perfekt, men ger perspektiv åt den omdiskuterade allemansrätten. Få har något emot att folk plockar bär och svamp i deras skog eller tar i land vid en holme. Och om det bara handlar om att röra sig fritt i naturen så skulle ytterst få ens drömma om att försöka stoppa det.
Det är när saker och ting går snett som det blir problem. Och då handlar det inte längre om allemansrätt. Man får inte inom ramen för allemansrätten störa och förstöra. Det händer ändå, ibland av tanklöshet eller okunnighet, ibland för att en del saknar folkvett.
Men vill vi avskaffa allemansrätten?

Allemansrätten är något väldigt fint, mycket gammalt. Och nordiskt. Den kan diskuteras ur många synvinklar, frågan är var man skall börja. Avslutningen är betydligt enklare – att formulera, inte att besvara. Nämligen vem vill och får ändra på allemansrätten?
Vi startar 1757, när storskiftet genomfördes i Sverige (inklusive Åland och Finland). Då skiftades skogen till de besuttna; godsägare och bönder. I glesbygder tog kronan/ staten över. Och det beslöts att alla hade rätt att plocka bär och svamp utan markägarens tillstånd, allemansrätt.
För många obesuttna var det här ett hårt slag. Fram till storskiftet var skogarna allmänna. Vem som helst kunde hugga ved eller timmer, röja ny odlingsmark, jaga fritt och låta djuren beta.

1887-88, under ryska tiden, diskuterade ständerna (föregångare till riksdagen) allemansrätten. Bondeståndet ville slopa den fria bär- och svampplockningen, men adel, prästerskap och borgare ville ha den kvar av omsorg om de obesuttna. Så blev det.
Det mesta var frid och fröjd rätt länge. Eftersom det nationalekonomiskt sett är bra att bären och svampen tas tillvara beslöt riksdagen att inkomsten från bär- och svampplockning är skattefri, detta för att ytterligare få upp intresset.
Det ingen då kunde räkna med var att plockare skulle komma från andra länder, till och med från andra sidan jordklotet, för att göra sig en slant på allemansrätten. De är många och de är effektiva. Utan dem skulle vi inte ha en industri baserad på bär och svamp. Trots dem blir uppskattningsvis 80 procent av skörden kvar i skogen, så det finns rum för fler.
Problemet, som nu diskuteras livligt på rikssidan, är att lokalbefolkningen inte hinner med. Där man tidigare har plockat för att frysa in är det tomt. Irritationen växer, man vill stoppa plockarna bortifrån. Men det går inte.
Allemansrätten gäller alla, oberoende av nationalitet.

man säger att plockandet inte får vara kommersiellt. Visserligen är inkomsten skattefri, men bara som biinkomst. För organiserad plockning krävs markägarens tillstånd, hävdar en sakkunnig i debatten. En annan påpekar att karelarna redan på 1870-talet köpte upp och skickade bär med tåg till den ryska marknaden, långt innan stadsborna började visa intresse för en icke-kommersiell allemansrätt. Vem har rätt?

Vad har detta med de nu så aktuella åländska naturhamnarna att göra? En hel del. Basen i allemansrätten är rätten att röra sig fritt i naturen. Får man inte det så finns det ingen anledning att diskutera naturhamnar eller svampplockning.
Det finns ingen lag om allemansrätten. Det kommer inte heller att stiftas en sådan lag, inte i Finland. Och då är frågan, vad grundar sig allt på? Vem bestämmer att man får ta i land med båt, kanske, men inte slå upp ett tält? Vilken behörighet har lagtinget att inskränka på urgamla rättigheter. Hur skall de nya, förtydligade regler se ut som man nu grunnar på?
Kommentera gärna! Fortsättning följer i morgon.

Harriet Tuominen