DELA
© Nya Åland

Rädsla och enfald föder rasisterna

Varför frodas de främlingsfientliga partierna i välmående västerländska samhällen, där man borde ha råd med vidsyn och respekt?
I Sverige är det Sverigedemokraterna som säger det. I Finland är det Sannfinländarna.
Budskapet är det samma. Det finns ett hot, riktat mot sanna, nationella värden. Dessa värden har något att skaffa med Bullerbyn, med bygemenskap, sammanhållningen mellan likar och gemenskap med nationen.
Mot detta ställs det avvikande, det annorlunda, det utifrån kommande.
I Sverige har hotet en självklar religiös tillhörighet. Enligt partiledaren Jimmie Åkesson är de som hotar Sverige muslimer. Muslimerna är på väg att ta över, och om de gör det så är det slut för Junibacken-Sverige.

I Finland är det uppenbarligen ännu värre ställt, för där finns inte bara hotet utifrån, från invandrare och flyktingar med annat språk, annan kultur och annan religion. Dessutom finns ett inre hot mot nationen, från finlandssvenskarna.
Enligt Vesa-Matti Saarakkala, ordförande i Sannfinländarnas ungdomsförbund är det ”stor skillnad mellan den finlandssvenska kulturen och, låt oss säga, en sannfinländsk kultur”.

Gemensamt för dessa bägge populistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser är att man beskriver verkligheten selektivt och endimensionellt.
Man romantiserar en svunnen tid, och bygger utgående från denna glansbild av ett 50-talssamhälle upp en bild av en hotad idyll, helt oberörd av det faktum att idyllen, om den någonsin fanns, redan förändrats av industrialisering, globalisering, den nya informationsteknologin och allt annat som förändrar samhällen.

Gemensamt för alla klaustrofoba, xenofoba rörelser är enfalden. Det är plågsamt att erkänna, men det är just denna korkade, okunniga envishet att hålla fast vid sitt enda budskap – att allt är någon annans fel – som ger framgången.
Många människor är rädda för förändring. Många människor känner sig rädda både för framtiden och samtiden. Många vet inte hur de ska bemöta vardagens nya krav och möten. Vad är då lättare än att peka finger på själva förändringen och säga att den är dålig, inte att man själv inte förmår anpassa sig till den.

Främlingsfientliga rörelser kan nå en viss framgång för att de spelar med rädslor och hot, ett bränsle som flammar upp lätt och brinner intensivt. I längden har de inte en chans, av en mycket enkel orsak.
Om man ser på våra invandrare, flyktingar och för all del minoriteter, så är det människor som är förändring, som vill framtid, som är tvingade av omständigheterna att gå vidare för att överleva.
Deras drivkraft är så mycket större än partiers som är beredda att sätta alla sina krafter på att föra utvecklingen bakåt.

Rasister är rädda, okunniga människor som vill hävda sin egen överlägsenhet genom att förtrycka andra. Så enkelt är det. Mångfald, mångkulturalism, flerspråkighet och öppenhet är mycket svårt, kanske det svåraste som finns näst efter att hålla ihop ett äktenskap.
Men – vad har vi för alternativ? Att sitta ensamma i ett bygdemuseum till samhälle och envist hålla fast vid traditioner som sedan länge saknar innehåll.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax