Privatisering enda vägen,om man sparar en miljon
En sparad miljon årligen är svår att tacka nej till.
När skärgårdstrafiken nu privatiseras är det inte som det var förr, när en skärgårdsentreprenör skulle visa att han nog kunde köra billigare om han bara jobbade som en riktig karl.
Nu är det inga glada amatörer som bjuder, utan företag som ser en vinstmöjlighet i privatiseringen, bland vars ägare det finns både sjöbemanningsföretag och utländska intressen, och vars nisch är just denna, att sköta driften billigt, men slippa de stora investeringarna.
Det som framför allt hänt under de senaste tjugo åren är att den politiska beredskapen att betala för en allt dyrare skärgårdstrafik av regionalpolitiska skäl, är borta. Det måste bli billigare, och då sker det, vad annars, på bekostnad av det som kostar mest, lönerna på landskapsfärjorna.
Det är inget att hymla om. Inom ramen för gällande lagstiftning finns möjligheter att spara, på ett sätt som landskapet som arbetsgivare inte förmått göra. Det är fullt möjligt att en konsekvens av privatiseringen blir att färre skärgårdsbor i framtiden jobbar på landskapsfärjorna, och att det istället är till exempel baltiskt och polskt manskap som fyller luckorna. Precis som det gått med fiskodlingarna, där jobben inte längre duger åt den inhemska arbetskraften, men nog åt dem som vill bli det.
För skärgårdskommunerna kan konsekvensen naturligtvis bli minskade skatteintäkter. Det är pesten. Koleran att man utan den billigare privata driften skulle få en kraftigt försämrad turlista, något som förstärker en negativ spiral både vad gäller fastboende och sommargäster.
Det beslut som landskapsregeringen nu tagit, med infrastrukturminister Veronica Thörnroos i spetsen, är helt i linje med tidigare beslut att få ner kostnaderna för skärgårdstrafiken. Inom kort händer det också med övriga linjer. Det man ännu inte kan överblicka är exakt vilka konsekvenserna blir.
Vore det bättre för Åland och skärgården att använda mer pengar på skärgårdstrafiken genom att gynna lokala företag och lokal arbetskraft, eller använda mindre pengar på just denna del av den offentliga kostnadsmassan och få mer över till annat?
När det krånglar med trafiken i landskapets regi är alltid landskapets politiker eller tjänstemän eller (ibland) besättning som är inkompetenta. När färjor i privat regi krånglar är det privatiseringens fel. Sanningen är att färjor och människor krånglar ibland. Om landskapet sköter sin del, tonnage och tillsyn, och rederiet, Nordic Jetline, sin del, så finns det ingen orsak att trafik i privat regi inte skulle fungera.
För dem som haft sin utkomst och sina trygga jobb inom landskapets kommer förändringar. Stora förändringar till och med. Kanske det då kan vara skäl att påminna om att både Åland och världen förändras, och att det inte finns några ”trygga” branscher längre, där gamla traditioner och privilegier kan bevaras.
Eftersom Åland är en del av den Europeiska unionen följer våra upphandlingar EU-regler, och EU känner bara en öppen, gemensam arbetsmarknad för hela Europa.
Låt oss hoppas att Nordic Jetline levererar det man skriver avtal om, att landskapet klarar tillsynen av det, och att så många som möjligt av de anställda på färjorna tycker att det är rimligt att gå över till det nya bolaget.
Och förstås, att den kostnad man nu trycker ner inte bubblar upp nån annanstans.
