Pressfriheten på nytt under attack
Fem journalister överfölls av en påk- och knivbeväpnad mobb när de skulle rapportera om övergrepp mot mänskligheten. Ännu ett bevis för att det fria ordet är hotat.
Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren var utsänd till Ingusjien i norra Kaukasus, på gränsen till Tjetjenien för att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna i området. Hon färdades i en bil tillsammans med en norsk och tre ryska journalister, samt företrädare för en människorättsorganisation.
Plötsligt blev de stoppade på vägen. När chauffören vägrade öppna bildörren slog mobben som omringat bilen sönder rutorna, drog ut passagerarna och misshandlade dem. Därefter satte de eld på bilen.
Dessvärre är detta bara ett i en lång rad av attacker mot journalister de senaste åren. I Ryssland, och speciellt i det aktuella området har läget hårdnat, precis som på många andra ställen i världen. I Ingusjien och Tjetjenien har det varit oroligt länge, vittnar erfarna journalister, men att läget har blivit värre menar DN:s, tidigare Hufvudstadsbladets, Rysslandskorre Anna-Lena Laurén som själv just kommit hem efter en resa i området.
– Det finns ingen samhällelig kontroll. Det kan räcka med att någon blir provocerad över att det kommer en bil med journalister. Det är mycket lätt att samla ihop många unga män som inte har något att göra, men som får veta att det här är inte journalister utan terrorister som bör stoppas. säger hon till Sverige Radio.
I dag sitter 153 journalister fängslade för att ha utfört sitt jobb. 54 är gisslan någonstans i världen. Så sent som i helgen övertog den turkiska staten landets största tidning, som över en natt gick från att vara regeringskritisk till att vara trogen regimen.
Det fria ordet är en av hörnstenarna i demokratin, och pressfrihet är en viktig mätare för hur demokratin i ett land mår. I dag mår den sämre än på länge i många länder.
När journalister med hot och våld ska tvingas till tystnad, hindras från att granska, urholkar det en viktig samhällsfunktion. ”Den tredje statsmakten” kallas sedan 1800-talet media i Sverige för att accentuera medias maktgranskande roll. Liknande benämningar finns i många andra länder.
Vad händer när makten inte längre granskas, på grund av att granskarna blivit rädda eller slagna?
