Pressen på grundlagsutskottet ökar
Det är inte bara Åland som drabbas när regeringen Sipilä rusar fram med jättereformer. Nu behövs ett grundlagsutskott och en justitiekansler med stor integritet för att demokratin inte ska urholkas.
Effektiv och modern. Så ville statsminister Juha Sipilä framstå när han svirade ihop sitt regeringsprogram våren 2015. Medan hans föregångare tagit god tid på sig snickrade statsminister Juha Sipilä ihop sitt regeringsprogram snabbt och effektivt.
Drygt 1,5 år av regeringsperioden har nu gått. Flera av regeringens lagförslag har dragits tillbaka. Ju längre tiden går desto tydligare blir det att den juridiska förankringen i de politiska beslut som baserar sig på regeringsprogrammet inte är vad den borde ha varit. Lagarna har helt enkelt varit för dåligt beredda.
Ju fler misslyckandena i form av tillbakadragna lagar regeringen får på sitt konto, desto större blir pressen att leverera de stora utlovade reformerna.
För regeringen ska kunna leverera sina utlovade reformer måste de godkännas av grundlagsutskottet. Utskottets främsta uppgift är att granska om lagförslagen strider mot andra lagar eller mot grundlagen. Det är ett relativt ovanligt system, men som hittills fungerat förhållandevis bra eftersom regeringarna varit relativt måna om att inte lägga fram förslag som strider mot grundlagen.
Så är inte fallet med den nuvarande regeringen. Det senaste exemplet är lagförslaget om att arbetslösa invandrare med permanent uppehållstillstånd ska få sämre ersättning än andra arbetslösa. Trots att både medier och politiker kritiserade lagen för att strida mot grundlagens jämlikhetsparagraf kom lagen ända till grundlagsutskottet innan den stoppades.
En av dem som kunde ha stoppat förslaget var justitiekanslern. Hen ska fungera som broms om ett lagförslag inte håller måttet. Med tanke på regeringens framfart hittills är det kanske viktigare än någonsin med en noggrann och aktiv justitiekansler med stor integritet. Hen ska stoppa lagar som inte håller juridiskt, allt annat är resursslöseri. Hittills har riksdagens grundlagsutskott ändå varit den främsta instansen som satt stopp för lagar som strider mot grundlagen eller andra lagar. Så också i fallet med lägre utkomststöd för invandrare.
Nu växer pressen på regeringen att komma till skott med de utlovade reformerna. Då växer också pressen på grundlagsutskottet.
I sin kolumn i Nya Åland tar Ålands riksdagsledamot Mats Löfström upp sannfinländaren Ville Tavio som sagt att Finland är en ”grundlagsdiktatur” efter utskottets utlåtande. Som Löfström skriver är Tavio inte den ende som kritiserat grundlagsutskottet öppet. En av grundlagsutskottets främsta kritiker är dess tidigare ordförande Kimmo Sasi (Saml). Vid det förra riksdagsvalet föll han ur riksdagen och har sedan dess bland annat publicerat en rapport om grundlagsutskottet för näringslivets delegation Evas räkning. I samband med den talar Sasi om ”grundlagsfundamentalister” och Eva slog fast att strikta grundlagstolkningar urholkar demokratin. På basen av rapporten konstaterade Eva att grundlagen används som ett politiskt tillhygge trots att den inte borde vara det.
Grundlagen är fundamentet för all annan lagstiftning i Finland. Den finns till för att förändringsivriga politiker ska stoppas från omvälvande reformer med en liten majoritet. Därför är det viktigt att grundlagsutskottet och justitiekanslern inte ger efter för det politiska tryck som bara kommer att öka. Grundlagens värderingar ska inte heller behöva ställas mot varandra. Till exempel god vård och service på det finska eller svenska språket. Börjar man ställa de grundläggande rättigheterna mot varandra får man en försvagad grundlag. I längden är det ett allvarligt hot mot demokratin.
Visst måste man kunna diskutera tolkningen av grundlagen. Men när Finland, inte bara Åland, står inför de största reformerna i modern tid är det viktigt att inte pruta på de grundläggande rättigheterna. Den ska skydda alla i samhället, också minoriteter och svaga grupper.
