Politiker kan inte vara prinsessor på ärten
Nyblivna centerledamoten i lagtinget Harry Jansson reagerar ovanligt hätskt på en kort nyhet i Nya Åland om att hans arvode varit för högt några månader.
Han hade förklarat saken och därmed skulle inget skrivas. Så ville han ha det.
Som mångårig chefredaktör vet Harry Jansson mycket väl att det inte är politikerna själva som bestämmer vad som skrivs om frågor där de är involverade. Eller har han redan glömt?
I det här fallet lades ingen skuld på Jansson. Men det kan inte vara av ointresse för allmänheten att systemet tillåter misstag av det här slaget. Att de uppdagas och reds upp måste vi kunna ta för givet, allt annat är otänkbart. Så det faktum att pengarna hade betalats tillbaka betydde inte att frågan upphörde att existera.
Ett misstag är ett misstag och skall förlåtas. Men det får inte upprepas. Alla har kanske inte Harry Janssons marginaler när ofrivilligt förbrukade pengar skall betalas tillbaka.
Varför Harry Jansson tar i så häftigt som han gör i sin insändare (fredagens Nya Åland) kan bara han själv redogöra för – om han kan – men det är fullkomligt klart att Nya Åland inte ”när minsta tillfälle ges” försöker göra politikerna till allmänhetens spottkoppar.
Som exempel på spottkopperiet nämner Jansson vår rapportering om lagtingets traktamenten och skattefria förmåner. Att tidningen skrev om detta berodde på att det nu diskuteras ändringar i systemet. Är det inget som angår allmänheten, hur vi avlönar våra politiker?
Att Danne Sundmans redovisningar nämndes berodde på att lagtingsdirektör Susanne Eriksson hade ställt frågor om dem. Det var ett av flera exempel på att det finns anledning att se över systemet och göra det mera i takt med tiden.
Om Harry Jansson hade suttit kvar som chefredaktör, skulle han då ha hindrat sina journalister att skriva om frågor av det här slaget? Nej, inte chefredaktören Harry Jansson.
Utan att dra några paralleller i övrigt vill jag peka på vad man kan missa om man bara låter saker bero för att man tror på det som sägs.
Det har på rikssidan i stort sett hela sommaren pågått diskussioner och ”avslöjanden” om valfinansiering. Debatten har fått extra krydda av att ett företag, som delade ut frikostigt med bidrag senare gick i konkurs. Nu börjar valbidragspengarna så smått betalas tillbaka till konkursboet.
Bland annat kom journalisterna på att en riksdagsledamot hade fått sin flygresa hem betald av bolaget i fråga när hon brådskande måste avbryta ett besök i Thailand. Ledamoten förklarade att hon hade betalat bolaget för resan i stort sett så fort hon kunde när hon kom hem. Resan gjordes för ett par år sedan.
Så kommer det fram att ledamoten ifråga betalade sin hemresa först för två veckor sedan – det var ungefär då det började hetta till ordentligt kring bidragshärvan.. Hon hade kommit ihåg fel eller något åt det hållet.
Nu kan man säga som Harry Jansson att det där skulle man inte ha skrivit om, saken var ju uppredd och pengarna hade betalats tillbaka för länge sedan. Så sade ju ledamoten.
Hon hade säkert varit mer än nöjd över att slippa publiciteten.
Men hade det varit rätt? Nu utsätts hon antagligen för ett rätt obehagligt drev av massmedierna – journalister kan vara otrevliga de också. Och ibland osakliga. Men inte helt omöjliga. Månne inte drevet hade fått andra och mindre proportioner om ledamoten från början hade talat om hur det låg till.
Harry Jansson har inte medvetet gjort något dumt, han har inte försökt dölja någonting och har följaktligen inte heller utsatts för något drev.
Det är så spelreglerna måste se ut.
Däremot får han säkert ta emot en del obehagliga och osakliga påhopp från så kallade gräsrötter, som inte alltid styrs av vare sig gott omdöme eller god vilja. Se bara på den märkliga stormen mot jorbruksstöden, där agget vänds mot bönderna istället för politikerna – i den mån man anser att systemet är fel.
Det är så vår värld ser ut. Om vi skall ändra på det skall folket hållas ovetande om alla beslut, bra som dåliga. Det blir en återgång långt tillbaka i tiden. Det vill ingen.
Men visst får politikerna och andra makthavare betala ett pris för den öppenhet vi har i dag, ett pris som kanske vissa dagar kan kännas onödigt högt.
