Politikens renässans i det nya Europa
När Europa omstruktureras i den ekonomiska krisens fotspår, så är det framför allt demokratin som ska stärkas, och den politiska kontrollen över finansmarknaderna.
Det är regeringskris i Grekland. I Italien ser man äntligen, äntligen slutet på Silvio Berlusconis tid vid makten.
Dessa två länder står i dag i fokus för den europeiska bank- och skuldkrisen, Grekland i det närmaste bankrutt, Italien skuldtyngt och med en statsapparat som inte ens fungerar behjälpligt.
I bägge fallen har EU och Internationella valutafonden IMF i praktiken lagt staterna under ekonomiskt förmyndarskap. De stödpaket som mödosamt förhandlats fram kommer med hårda bandage, både för att lugna de ekonomiskt starka ländernas egna medborgare och för att sätta press på en seriös sanering av de skuldtyngda staternas ekonomier.
Det har gjorts många analyser av de processer som ligger bakom den ekonomiska krisen i Europa, av många högt meriterade analytiker. En självklar slutsats är att både Europas och världens ekonomier i dag hänger samman ännu mer än under den stora depressionen på 1930-talet, och att inget land därför kan ställa sig vid sidan om med armarna i kors och konstatera att den som misskött sig får skylla sig själv.
I kölvattnet av 30-talets depressionsår genomfördes i många länder stora sociala reformer, och stater tog ett starkare grepp om banker och näringsliv. Ur depressionen föddes också nationalism, fascism och nazism, vilket ledde fram till det andra världskriget.
Mellan alla dessa möjliga rev och grynnor ska Europas statschefer kryssa för att än en gång försöka stabilisera ett ekonomiskt system som galopperade sin egen väg, sporrad av korruption, girighet och, ja, brist på politik.
Många har sett Greklands och Italiens och andra skuldtyngda länders problem som ett politiskt misslyckande. Det är snarare tvärtom. Det är ett vacklande politiskt system som är problemet, och de stater som bättre klarat av att hantera krisen är inte de som har en stor och stark offentlig sektor, utan de som inte har det.
Både Italien och Grekland präglas av ett fascistiskt förflutet och politiska system som bygger mer på korruption, klaner och personlig förmögenhet än på duglighet och demokratiska val.
Det spelar ingen roll hur mycket vi som bor i en liten region i periferin av Europa längtar tillbaka till en gyllene tid då vi uppfattade vårt samhälle mer autonomt och oberoende (även om det inte var sant ens då). Den tiden kommer inte tillbaka.
Hur ogärna vi än vill vara med och reda upp efter en Berlusconi-slusk eller en grekisk fars så har vi inget alternativ.
Dels för vår egen skull, för att vi behöver stabilitet och fred, inte ekonomisk oro och en ny depression.
Dels för att vanliga människor i Grekland och Italien och andra länder på ett medmänskligt plan också är våra bröder och systrar.
Det vi kan kräva är att återuppbyggnaden av Europa inte bara ska innebära en ekonomisk sanering, utan en återupprättelse av politikens betydelse och vikten av en fungerande demokrati.
Mycket kritiskt kan och bör sägas om demokratins misslyckande, men politiken är det enda vi har att sätta upp mot den nakna profiten.
