DELA
© Nya Åland

Piercad och servera?

Du skall vara välklädd. Du skall inte vara tjock. Du skall inte ha en utpräglad dialekt. Du skall inte vare piercad eller tatuerad.
Åtminstone inte om du skall få jobbet.
Henrietta Huzell, forskare i arbetsvetenskap, har undersökt huruvida utseendet spelar roll då man söker jobb. Det spelade roll, visade det sig. Numera är det inte längre enbart centralt att vara trevlig – du skall se trevlig ut också.
Huzell menar att det har att göra med att allt fler företag satsar på sin image och sitt varumärke och att de anställda inbegrips i varumärket.
Då Huzell angrep sitt ämne trodde hon inte att utseendet skulle spela roll i det jämställda Sverige. Liknande forskning har bland annat gjorts i Skottland och där hade utseendet stor vikt. Men Sveriges chefer visade sig vara traditionella och konservativa. Ju lägre utbildning, desto större krav på utseendet. Hårdast var kraven inom hotell- och restaurangbranschen.

Hur ser utseendekraven ut på Åland då? Precis som Huzell inte trodde att utseendet spelade roll i Sverige misstar vi oss troligen om vi antar att man kan se ut hur som helst och få jobb på Ålandsbanken. Skall man jobba på bank krävs ett visst utseende, skall man jobba som restaurang ett annat och som simövervakare ett tredje.
Något av detta har de senaste veckornas messdiskussioner om piercade servitörer tangerat. En del tycker det är obehagligt och ohygieniskt med servitörer med många och stora smycken i ansiktet. För andra spelar det ingen roll.

Det handlar förstås om fördomar och fördomar grundar sig på rädsla för det okända. Självklart är en piercad servitör inte en sämre servitör än en med kragskjorta. Lika lite som en banktjänsteman i slips är bättre än en utan.
Då örhängen blev populärt upprörde det också många. Mode handlar om vana.
Fler piercade servitörer, innebär att allt fler accepterar piercingar och till sist inte ens noterar dem.

Det är skillnad på att vara piercad och mötas av fördomar och att prata en särskild dialekt och mötas av fördomar. Att pierca sig är ett val och gör man det valet är man också beredd på att valet kan mötas av negativa reaktioner och att man måste hantera dem.
En dialekt har man inte valt. Förvisso kan man ändra sin dialekt, men de fördomar man möts av har man knappast räknat med på samma sätt som om man själv styrt sitt utseende. De känns förmodligen, med all rätt, mer orättvisa.
Det är skillnad om cheferna kräver välklädd personal eller snygg personal. Sin klädsel och sina smycken kan man ändra, men större förändringar i sitt utseende bör man inte ändra för att det skall passa in i någon annans ideal.
Det kommer knappast som en chock för någon med många och tydliga piercingar att en del provoceras av dem. Det är ett ställningstagande man tar med sitt utseende och som man får stå för.

Den hygieniska aspekten av många piercingar då man serverar mat har nämnts i flera mess. Varken inom sjukvården eller restaurangbranschen är det lämpligt med många smycken. Då handlar det inte om utseendet utom att bakterier trivs mellan smycken och att bakterier inte skall spridas av personalen till patienter eller gäster.
Men att ha smycken i ansiktet är inte samma sak som att ha smycken på fingrarna. Bakterier som hoppar från en näsring till en mattallrik är svåra att tänka sig.

I fråga om piercingar finns många å ena sidan/å andra sidan. Å ena sidan har kunden alltid rätt, särskilt som de väljer restaurang med plånboken. Serviceyrken handlar om att skapa förtroenden för att kunden skall trivas.
Å andra sidan bör var och en få se ut hur de vill. Det är mycket begärt av en arbetsplats att integrera sina anställda i en image som skall stå för företaget, något som också Huzell i sin forskning menar att cheferna kräver att sina snygga medarbetare gör.
Ett jobb är, trots allt, ändå bara ett jobb.

KARIN ERLANDSSON

karin.erlandsson@nyan.ax