Pensionsåldern stiger, men det går långsamt
Vi jobbar längre. Andelen pensionärer i åldersgruppen 55 – 64 år har minskat påtagligt på 10 år.
Men det finns kommuner där inom kort 40 procent av invånarna eller mer är i pension. Det kan bli tufft.
I det debattunderlag som Ålands statistik- och utredningsbyrå har tagit fram finns inte helt uppmuntrande siffror om åldersstrukturen. Den nakna sanningen är att vi inte blir yngre.
Vid årsskiftet 2008/2009 var 17,4 procent av Ålands befolkning 65 år eller äldre. 2020 är andelen 23,3 procent. Det är fortfarande mindre än var fjärde, men mycket talar för att betydligt fler än var fjärde ålänning vid det laget lyfter pension.
De så kallade egenpensionstagarna, det vill säga alla utom de som har deltidspension eller familjepension, var 2008 27 procent av alla 16 år fyllda. Samtidigt var alltså 17,4 procent av alla ålänningar i åldern 65 . Pensionärerna är klart fler än 65 -arna.
Och då skall vi veta att Åland ingalunda ligger sämst till. Ser man till hela landet var egenpensionstagarna nästan 30 procent.
Men vi går i pension senare än förut. Åsub har tittat på åldersgruppen 55 – 64 år och konstaterar att 1998 var 32 av 100 i den här åldersgruppen i pension, nu är det bara 26 av 100.
I landet som helhet var nästan hälften, 48,9 procent, i den här gruppen pensionärer 1998 mot 36,8 procent tio år senare.
Och även om vi inte arbetar lika länge som våra skandinaviska medsystrar och -bröder så har vi blivit flitigare. Den genomsnittliga åldern för pension är nu nästan 60 år mot en bit under 59 år 1999. Är man kvinna i Finland så stannar man i dag 33,8 år i arbetslivet, männen förväntas arbeta 34,5 år.
Hur snabbt vågar man tro att pensionåldern stiger? Och hur snabbt borde den stiga för att de pengar som kommer in skall räcka till för det som skall betalas ut?
Den lagstadgade pensionsåldern har blivit ett hett ämne på rikssidan ända sedan statsminister Vanhanen under en skidtur för ett år sedan kom på att den lägsta gränsen skulle höjas från 63 till 65 år för så kallad ålderspension. Det som besluts där gäller också här, så frågan är inte ointressant.
Just nu sitter en pensionsarbetsgrupp och grunnar på frågan. Uppdraget är att ta fram en lösning så att folk år 2025 går i pension tre år senare än i dag. Det är ett tufft mål att nå på 15 år.
Om den genomsnittliga pensionsåldern, där förtidspensioner av olika slag räknas in, skall upp till 63 år från dagens 60, så betyder det att de som är friska skall arbeta till minst 65 år, möjligen 66.
Hur vill man ha det på Åland? Här liksom i riket är de stora årskullarna på väg i pension. Dels skall de ersättas på arbetsmarknaden, dels skall de ha pengar.
Åland har ingen egen lagstiftning om pensioner, så den vägen går det inte att göra någonting. Men Åland har arbetsgivare som kan påverka hur länge de anställda vill vara kvar. Om man ser den äldre generationen som mogen för gungstolen snarast möjligt så lär ingen tvinga sig på.
Men om man som arbetsgivare ser erfarenhet, plikttrogenhet och kapacitet hos de äldre som en tillgång så kan en och annan stanna kvar på ”övertid” – numera får ju de anställda själva bestämma när de vill gå mellan 63 och 68 år.
Vad är bättre än det? Alla vinner. Arbetsgivaren har tillgång till erfaren arbetskraft, arbetstagaren har något meningsfullt att göra så länge gungstolen inte lockar och kostnaderna för samhället hålls nere.
Därför ställer man sig undrande till att arbetsgivarsidan i pensionsarbetsgruppen har talat för att få bort deltidspensionen. Man vill också ha bort det så kallade pensionsröret, som för äldre arbetslösa leder till en tidigare pension, något företagen flitigt har utnyttjat när de har ”sanerat”
Man vill ha bort det mesta av förmåner och räknar med att folk goda och glada skall fortsätta jobba längre och bättre än förr.
I det läget får man vara glad över att alla arbetsgivare inte har samma inställning till den betalda arbetskraften. Den inställningen hjälper oss inte över den så kallad pensionsbomben.
