På vilket skattetåg stiger socialdemokraterna?
Parti efter parti flaggar för att ta över beskattningsrätten. Liberalerna beslöt nyligen arbeta för ett stegvis övertagande av behörigheten och nu i helgen diskuterar socialdemokraterna hur man vill ha det.
Socialdemokraternas diskussioner utgår från ett förslag från avgående partiledaren Barbro Sundback. Förslaget är delvis intressant, delvis inte okontroversiellt. Så har det också fått stöd från Ålands framtid, vilket partiet ännu för något år sedan skulle ha sett som ett varningstecken.
Sundback har i sitt resonemang kört med liknelsen om Åland som en hemmafru, som får en summa pengar att hushålla med efter bästa förmåga. Psykologin är klar; vem vill i dag jämföras med en hemmafru?
Varför inte jämföra med en löntagare istället? Löntagarna får också en fastslagen summa, som man får tänja på efter förmåga. Bland socialdemokrater kan det inte gärna vara fult att vara löntagare?
Såväl hemmafruar som löntagare har rätt att extraknäcka, om det ges tid och möjlighet och lusten finns.
Eller anser Barbro Sundback litet provokativt att hemmafrun Åland tar emot pengar gratis, utan motprestation. Är det det hon menar med att Åland skall ha ”egna pengar i börsen”?
Hittills har ju de flesta debattörerna försökt hävda att Åland betalar mer till riket än Åland får tillbaka, Åland har alltså enbart egna pengar i börsen. Fast exakt hur det ligger till vet vi inte.
På rikshåll upprepas det gång på gång att man inte vill ha ett avvikande skattesystem på Åland. Man befarar skattekonkurrens, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den debatt som ständigt förs på Åland om att locka över det ena och det andra med låga skatter.
Så Barbro Sundback föreslår att Åland – till en början åtminstone – följer samma system som riket, men kan avvika vad gäller själva skattesatsen. Inga nya skatter kommer till, inga gamla faller bort, men istället för låg inkomstskatt och hög moms kan man göra tvärtom inom vissa gränser.
Om man vill starta någonstans, så varför inte där. Hon säger också att socialdemokraterna vill skärpa progressionen så att de som har höga inkomster betalar mer än i dag. Det skulle underlätta debatten betydligt om fler än socialdemokraterna skulle vara mer konkreta med vad de vill använda beskattningsrätten till.
Men Barbro Sundback nöjer sig inte bara med de egna pengarna. Hon vill ha andras också.
I förslaget sägs att de åländska skattepengarna stannar kvar på Åland och i sin helhet förs in i den åländska budgeten, inte via rikets budget som i dag. Och ”staten finansierar sin egen verksamhet på Åland”.
Skattebetalare i andra delar av landet skall med andra ord betala för den verksamhet staten bedriver på Åland. Skattebyrån, befolkningsregistret, Folkpensionsanstalten, sjöbevakningen/gränsbevakningen, tingsrätten med flera är verksamheter som Åland klarar sig utan?
Och hur är det med utrikesförvaltningen och försvaret? Presidenten? Riksdag och regering? Den lagstiftning, den riksförvaltning som gäller också på Åland är inget som Åland behöver vara delaktig i? Rentav vara med och betala för?
Det har förekommit en del motstridiga uppgifter om hur det står till med Åland och pengaflödet. En del påstår att Åland avstår pengar till riket, andra att det är tvärtom. Barbro Sundback vill inte ha någon diskussion om närande och tärande, hon utgår ifrån att Åland skall vara tärande.
Åland kanske är det redan, men är det en fungerande modell att lägga fram som diskussionsunderlag med regering och riksdag? Åland är också en av de rikaste regionerna i EU men skall trots det leva på andra?
Dagens modell är kanske inte perfekt, men Åland har hittills inte mått dåligt av den. Beroende på konjunkturer är Åland ibland närande, ibland tärande. I det långa loppet jämnar det ut sig. Nu minskar klumpsumman för att landets inkomster sinar. Det kommer inte som någon överraskning, det är inbyggt i systemet. Med återhållsam budgetering i goda tider skall det finnas pengar att ta av när inkomsterna sinar. Så var det tänkt.
Men debatt skadar aldrig.
