På med foliehatten bara, verkligheten är ändå värre
Vi är registrerade och övervakade på sätt som vi inte ens kan drömma om.
Det finns människor som vet saker om oss som vi själva har glömt. Det finns andra som kan använda våra tidigare konsumtionsmönster, telefonsamtal, datortrafik, tidningsprenumerationer och vår adress till att förutspå vilken färg vi kommer att gilla i nästa års mode, hur vi kommer att rösta, vilken reklam det lönar sig att bombardera oss med.
Det är inget nytt. Den makten, den informationen har vi själva gett bort till vem det vara månde, när vi loggat in och kopplat upp oss.
Därtill finns det information om var och en av oss hos myndigheter, i folkbokföringen, på skolor och dagis, inom sjukvården, socialvården, i skattelängder, hos fogden. Det finns detaljerad information hos bankerna om vår ekonomi och våra köpmönster, om lån, skulder och betalningssvårigheter. Vi finns registrerade som kunder, som klienter, som föräldrar, som barn och äkta makar. I brottsregistret finns alla våra förseelser registrerade, från parkeringsboten till vårdnadstvisten till misshandeln, stölden och narkotikabrottet.
Även om vi lever i ett informations- och övervakningssamhälle där man ibland kan känna sig helt insnärjd i den kunskap om en själv som lever sitt eget liv därute, så är polisens register ändå något man kunnat anta och tro att man inte hamnar i om man inte har där att göra. Om man inte gjort något.
Åtminstone kanske man kunnat tro att man inte hamnar i polisens register om man inte har någon i familjen eller släkten som har en kriminell bakgrund. Då kanske man med långa tänder kan förstå.
I Sverige har det uppdagats att polisen i Skåne upprättat ett omfattande register av barn, ungdomar och vuxna med romskt ursprung. De flesta som finns där har aldrig gjort något brottsligt. I registret finns både avlidna och spädbarn, som per association hamnat där, för att de är romer.
I sin enfald kunde man kanske ha trott att detta är något som inte händer i snälla, trygga, demokratiska Sverige.
I Finland kanske, där tonen är råare och diskrimineringen öppnare av dem som avviker från normen. I Rumänien, definitivt. I USA, uppenbarligen.
I en intervju i Dagens nyheter säger Peter Springare, polischef i Örebro:
” I det underrättelsebaserade arbetet är det sådana här registreringar, sådana här släktträd det handlar om. Det är särskilda dataprogram som är till otrolig hjälp för oss som håller på med spaningsarbete.”
Han säger att omfattande utredningar kan bli liggande kvar under lång tid, och är egentligen bara kritisk till att de inte uppdaterats ordentligt.
Att just romer registrerats som grupp ser han inget konstigt med. Om en romsk person misstänks för brott är det naturligt att ”släktträdet” innehåller romer.
Den naturliga följden av ett sådant resonemang är att de allra flesta svenska borde finnas i någon form av polisregister. Så långt har ingen till någon buse i släkten att det inte kunde motiveras, om det nu inte är så att den som är rom anses ha längre kriminell räckvidd än vanliga svenssöner. Vilket naturligtvis är fallet.
Därmed kan man bara konstatera faktum. I den svenska polisens arbete finns en medveten och inbyggd strukturell rasism som man inte ens skäms för, om man inte åker fast.
För en som inte ville tro på konspirationsteorierna är det bara att blanka av foliehatten och ta den på sig. Verkligheten var värre.
