Ozonlagret är fixat – dags för klimatet
Ozonhålet förväntas ha återhämtat sig innan 2050. Det är resultatet av ett ambitiöst, internationellt och resultatinriktat samarbete. Framgångssagan ger hopp för klimatarbetet.
Ozonlagret är på bättringsvägen. Den nyheten kablades ut i sommarhettan förra veckan. Bland rubriker om rekordtemperaturer där maj månad utgjorde den 13:e varmaste månaden på raken globalt, är det tacksamt med en solskenshistoria av det positiva slaget.
Arbetet med att få bukt med det förtunnade ozonlagret, som varje vår likt ett klockverk visar sina fläckar över Antarktis, har även haft positiva ringeffekter på klimatet genom att ha förhindrat mer än 135 miljarder ton av växthusgaser från att nå atmosfären.
Solen skiner alltså fram bakom ett av den moderna tidens största och tyngsta miljömoln. Ozonlagrets förtunning, som till stor del orsakats av mänskliga aktiviteter och utsläpp, har många gånger jämförts med klimatförändringen.
Båda är ett globalt, akut, hotande miljöproblem lokaliserat i atmosfären som kräver en solidarisk insats. Men ungefär där slutar likheterna. Medan ozonkampen snabbt mobiliserade makthavare, trots stort motstånd från industrin, så har klimataktionen halkat efter i det politiska rummet, sinkat av legitimitetsdebatter, konspirationsteorier och ekonomiska intressen.
1974 kom den första studien som visade på att CFC-gaser, som användes i allt från luftkonditionering till sprayflaskor, tunnade ut ozonlagret, vilket i sin tur ökade på den skadliga UV-strålningen.
I slutet av 70-talet var den allmänna oron påtaglig och dödsstöten kom 1984 då ett hål i lagret ovanför Antarktis uppdagades. 1985 antogs Wienkonventionen för skydd av ozonlagret och två år senare var Montrealprotokollet underskrivet.
Protokollet trädde ikraft 1989 och är den första internationella miljökonventionen som har ratificerats av alla länder i världen. Avtalet har hyllats som en politisk succé och har lett till att ozonskadliga ämnen minskat med 98 procent sedan 1987.
Vid 2050 förväntas ozonlagret vara återställt. Framgångssagan ger hopp och inspiration till det pågående klimatarbetet. David Doniger, som hjälpte till att formulera Montrealprotokollet, tweetade i samband med den senaste positiva upptäckten att ”Vi räddade ozonlagret, vi kan rädda klimatet”.
Det finns många orsaker till att Montrealprotokollet blev så lyckat. Bland annat den genomgående försiktighetsprincipen, beslutet att förbjuda nya ozonskadliga ämnen innan de ens hunnit tillverkas kommersiellt, den omfattande ratificeringen, det ekonomiska stödet till utvecklingsländer samt den fortlöpande vetenskapliga forskningen på området. Men det globala engagemanget är vad som satte bollen i rullning.
I Paris manifesterade sig samma engagemang i ett klimatavtal som på många punkter liknar Montrealambitionerna. Till dags dato har avtalet undertecknats av 178 länder, men endast ratifierats av 19, en blek motsvarighet till de 197 som antog det bindande ozonprotokollet.
Världens länder har tid på sig till nästa april och för att klimatavtalet ska träda i kraft krävs en ratificering av minst 55 länder som ska stå för minst 55 procent av de globala utsläppen. De 19 avtalssvurna hittills står för ynka 0,18 procent.
Parisavtalet har likt Montrealprotokollet hyllats som historiskt, men ännu är vi inte hamn. Det måste även realiseras. Som författaren och miljöaktivisten George Monbiot poängterar, behöver vi nu visa framfötterna även i klimatfrågan. ”För att stoppa klimatkollaps behövs samma mod som räddade ozon-lagret”. Och nu har vi bevis för att det lönar sig att satsa.
