Överlevare mot alla odds undrar vad kärlek är
Med varje brutal, totalitär diktatatur blir mänskligheten lite mindre mänsklig.
Vilka är motkrafterna? Är det bara flummigt att säga att världen behöver mera kärlek?
I DN Världen, denna förnämliga fördjupningsbilaga till Dagens Nyheter, ingick i det senaste numret en lång artikel om nordkoreanska Shin Dong-hyuk. Han är den första hittills kända person som fötts och vuxit upp i ett nordkoreanskt koncentrationsläger och som sedan lyckats fly.
En bok om hans helt osannolika resa till friheten kommer inom kort på svenska.
I artikeln säger Shin Dong-hyuk att han inte vet vad kärlek är, och att han ibland försöker skratta och gråta så som han ser att vanliga människor gör, men att det inte finns något där, inom honom.
Hela hans berättelse är makalös förstås, och boken följs säkert av en film med en riktig snygging i huvudrollen och ett lämpligt lyckligt slut och ”based on a true story” i sluttexten.
Att människor tar sig igenom fruktansvärda saker och överlever mot alla odds förekommer oftare än man kan fatta. Att människor kan resa sig ur absolut förnedring och misär och fortsätta leva likaså.
Det intressanta är – hur blir det sen?
Det Shin Dong-hyuk vittnar om är att han inte vet hur han ska bära sig åt för att känna. Han är en överlevare, och ett tomt skal.
I ett land som Nordkorea, där man satt angiveriet, spioneriet och paranoian i detaljerade system, skapas människor som inte kan lita på någon annan. I samhällssystem som är så brutala och så fattiga som det nordkoreanska kommer skadorna att föras över från generation till generation, också efter det att diktaturens oundvikliga slut har kommit.
Vi har sett många exempel på det. Östtyskland efter murens fall, Ceaucescus Rumänien, Sovjetunionen. Människan blir människa tillsammans med andra. Om hon får våld, brutalitet och misstänksamhet, så är det det hon ger.
Allt det där som förment skiljer oss från djuren, förmågan till empati och kärlek bortom det biologiskt kodade, medkänsla utanför klanen, arten och det egna reviret, är kunskaper och känslor vi måste erövra, om och om igen.
Den insyn som Shin Dong-hyuk ger i Nordkoreas gulag är hisnande, återigen för den enorma kreativitet och precision en förtrycksapparat sätter in i att göra existensen så vidrig som möjligt för sina medmänniskor, och det märkliga i att till och med de hårdast knutna nävar har sprickor där livet vill ut.
Man kan ibland misströsta i sitt lilla lokaljournalist-liv, över att de frågor vi skriver om och granskar är så små och så lokala, och att vi ägnar vår tid och energi åt att exponera det som händer i en av världens mest demokratiska och minst korrumperare platser.
Med Shin Dong-hyuks berättelse vid handen känns det viktigare än någonsin.
Demokrati och öppenhet, tillsammans, med alla delar av samhället i en öppen och någorlunda civiliserad dialog, det är vad som står mellan oss och avgrunden. Bokstavligen.
Inte så att Åland står i riskzonen för att bli en totalitär diktatur med ärftlig gudomlighet, men så att det vi har är så fint och så bra att det är värt att kämpa för med varje bokstav vi skriver, varje beslut vi fattar och varje handling som registreras hos landskapet Ålands välsignade registratur.
